Aftonbladet – 28 december 1843, sida 1

a VNknnMH sko!a, söm ej saknade något utom skolmästare, byggnader, böcker och medel att sioaffa sådana. Allt det der är veritabelt sant och kan läsas i Biografiskt Lexicon från den tider. Gessler var en folk vän i högsta grad, och blef just för sin kärleksrikhet hatad af det blinda folket. Hade Gessler lefvat nu, så hade man helt enkelt piskat opp honom, ty den nya tiden fördrager torrstryk, men tål ej vid blod; men i Schweitz var det-en hel annan sak: der slog man ihjel landshöfdingen, som säkert var ganska illa gJordt mot hans höga Person. Den som slog ihjel Gessler var en. gemen bonde, som hette Tell, en vild krabat, som ej bar vördnad för sin nådige landsherre. Af detta ämne har nu Rossini gjort en opera, der Tell sjunger öch Gessler sjunger och Tellskan och lille Tellen. Det är rätt vackert, om det ej vore så upprörande att se bondtuppen våga sig på nådig landsherren; hade det varit tvärtom, skulle det varit bra. Teatern bör ja vara en spegel af lifvet. Blott -en anmärkning, den nemligen, saknade våra Stockholmska artister, bra, men — Teatern är liten och ful; de kungliga lozerna sitta söm dufslag framme vid scenen; det ser nedrökt och ledsamt ut derinne. Men gå på en komedi, se till exempel den Stundeslöse. Ni kan ej föreställa er Rosenkilde i hufvudrollen; det är den stundeslöse, en man, som för plutter foreltninger, gör platt intet; ni kan ej tänka er en berrhgare Pernille än jomfru Peterssen, eler en bättre Oldfux än Philter. dien ligga de danska artisterna å!minstone för närvarande. Vill ni se något naivt, täckt, qvickt och integande, så se fru Heiberg i den iilia vådevillen Nej; vill ni åter se henne i den tragiska genren, detta uppoffrande, milda och likväl bestämdt qvinlisa, så se henae i Dina; ni skal lära mycket och salina intet. (Forts. följer.) Ps att jag det var alit I komelångt öfver oss,