Aftonbladet – 27 december 1843, sida 2

ekens åldrar, sade han om en annan; de der kärleksgudarne äro instängda i en fogelbur, en pinne har gått ur och en af skälmarne tränger sig fram, han har nära nog vingarne framme — flickan nedtrycker det lilla bufvudet på Amorinen, han sträfvar emot — han segrar; se nästa fålt, der sitter den skälmen i flickans famn och hon kysser honom, han har riktigt nog kommit ut — i det tredje, flickan har blifvit äldre, kärleken är henne för yster, hon bär den stackars gossen i vingarne, men han ser förstulet uppåt med ett skälmaktigt leende, liksom kan litade på sin öfvertalningsförmåga, och se der slutet, en gubbe, som vill fånga en Amorin, men denne flyr — flyr mot himlen — der är den gamles kärlek hemma. Så går den gode Thorvaldsen och låter oss hvardagsmenniskor lefva i sina verk. Han arbetar ännu; tvenne kolossala statuer modellerade just nu en ung Herkules och ZEskulap. Det var rätt roligt att få se den hederlige läkareguden, men ömkligt att mannen ej är promoverad, ej en gång li cenciat eller stipendiat i Kongl. fältläkarekorpsen man kan ju ej se att den der vördige mannen ä en af vetenskapens utvalde; visst har han en orm staf, men bättre vore i sanning, att föreställa JE sculap med rund mössa med sammmetsrand oci röd passepoil. Begge bilderna skola gjutas i brons och få sh plats på Christiansborg. Men vi återvända til Thorvaldsen — det är naturligt, att vi fråga ho nom efter vår Byström. Känner ni honom? J. svarar Thorvaldsen. — Nål än Fogelberg? Ja viss det är en stor konstnär, en som: gör sitt land oc sig sjelf heder,, svarade gubben med värma; vål