Aftonbladet – 23 december 1843, sida 2

NATURBILDER:. Bland de fantastiska skepnader ur diktens verld eller från forntiden, som svärma omkring i våra boklådor till Julen, skulle kanske några bilder ur den lefvande och oupphörligt samtidiga naturen ifven kunna våga sig fram. Tillåtes det, så träffar man dem i mängd på den Väg till naturens rikenn, eller med andra ord, i den Elementarbok i Naturhistorienn, al Georg Scheutz, som nyligen blifvit tillgänglig för allmänheten. Vi föreställa oss att dessa bilder skulle i synnerhet finnas intressanta för ungdomen, under julhelgens lugnare mellanstunder, utan att man behöfver frukta för deras föråldring till våren, likt andra julbekantskapers. Det är tvertom just då, som sjelfva den nyssnämnda vägen öppnas till omedelbart inträde; dittills får man nöja sig med hvad ciceronen har att berätta. Här i norden stadnar åtskilligt för alltid vid blotta berättelsen, och då det är i synnerhet sådant som passar nu till helgen, så skola vi anföra något af detta slag ur hvart naturrike: hvarigenom tillika fås tillfälle att göra bekanskap med ämnenas bebandlingssätt och författarens skrifsätt. Se här ur Djurriket, (1:sta Klassen, A:sta Flocken, 2:a Ordningen eller om Aporna): 36,. Callitriz sciureus. Saimiri. Titi. Arten kan skiljas i två varieteter, begge med olifgrå pels, hvitare närmast kroppen, med lifligt röda extremiteler och svart haka; men den ena på ryggen marmorerad emellan bjert rödt och svart, och den andra snfärgad. På stränderna af Orinoko förekommer denna djurart i mängd och är der bekant uader namnet Titi, samt fångas ofta af Indianerna för att afyttras it Europeiska kolonister. Titis ansigte har mycket .ycke af ett barns; det är samma oskuldsfulla uttryck, stundom blandadt med ett skälmskt småleende, och samma hastiga omvexling mellan glädje och sorg. Titi eger ej blott den menniskan tillkommande egenheten att kunna le, utan äfven att kunna gråta; blir han ängslig eller förskräckt, så komma tårarne honom i ögonen. Han eftersökes såsom husdjur, för sitt vackra atseendes skull, sina intagande maner och sitt milda lynne. Han är i beständig rörelse; alla hans svängningar och kopp äro behagfulla. Hans föda består i vextämnen ; men han tycker äfven om insekter, i synnerhet spindlar, dem han jagar hvar han ser dem och öredrager framför all annan föda. Humboldt an