Aftonbladet – 22 december 1843, sida 1

anlet. skeäan. Så aftågade vår karavan mot bamnen. . Ofverallt . mötte .oss vänner; ty det är ett factumy, att vännerna alltid äro ute, då man skall resa, och krama och skaka en stackars resandes händerså. länge, att: han slutligen måste betala väntpenningar. Händelsen var denna gång ej sådan, men general Nordvest hann riktigt nog att: ankomma, och då vi kommo ner till hamnen, låg vår båt der och guppade på böjorna, så att damerna beslöto att lefva i land, i stället att dö på hafvet; men nu. var pviljan,, nemligen farbror, af annan tanke; han svor och bannade, att man skulle fara, och så embarkerade vi utan annan olycka, än att farbrors permissioner, då han skulle asa sig ner i båten, remnade på sin åt fädernegården vända sida. Båten sköts ut, klockan . var. åtta på .morgonen, och klockan tu eftermiddagen anlände vi till Helsingör. Vinden var emot. ..oss, och karlarne hböllo på att. tröttna, fruntimren lågo. sjuka på bottnen och grannen guldsmeden höll sitt bufyvud upprätt och öfver relingen, men midskepps sutto farbror och jag, ansigte mot ansigte; han grälade på mig, ty jag var sällskapets lärdd medlerny och reste dessutom för intet, och fick således uppbära vreden för dem alla. Jag deremot satt tigande och emottog reseintryck, visst icke för alt. publicera dem, fastän det nu blifvit händelsen. På detta sätt, med a!lt detta bråk och: besvär, reste man den tiden. till Danmark. S Nu är det helt annat. Man sofver godt hos berr Fick: i Malmö, får sig passersedel och far med Malmö eller Unionen, fastän man i allmänbet säger, att man ej skall förlita sig på unionen. Man begriper, att man håller på att komma på utrikes, botten, medan Malmö eldar med stenkol; det ryker gement, men det gör ingenting! man fårlikväl. lemna : det kära fädernestandet. Man blir så rent. af genomsvensk med tiden, att man väl behöfver. skaka al sig litet af det fosterländska, :den skråaktiga kärlek, som man fäst vid våra