Aftonbladet – 21 december 1843, sida 1

flyktige thronpretendenten, hertigen af Bordeau som det så kallade legitimistpartiet ännu betrak tar såsom den rättmätige konungen af Frankri ke genomarf efter den vid Julirevolutionen å 41830 fördrifne konungen Carl X. Tidningen L Reforme har härom en utmärkt qvick artikel, sor vi här återgifva i öfversättning: Den strid, som begynt emellan de begge dy nastrernes hofmän, framställer för den nppmärk samme åskådaren någonting på en gång lärorik och roande: alla slags intriger korsa hvarandr: alla passioner äro i rörelse; det finnes knap någon mensklig svaghet, som icke der förråder si i trots af försigtigheten och högmodet. Det en partiet döljer sina förhoppningar under täckman teln af trohet åt olyckan; det andra ger sig ut seende af att se stora principer komprometterad der, hvarest endast dess egna intressen äro i fara Det är liksom en tafla öfver alla menniskobjer tats små skröpligheter. Men det måste medgifvas, att ingen är bättr placerad än vi, för att öfvervara denna monarki ska tornering och deraf hemta någon föströelse På ena sidan se vi den legitimistiska härens ge neralstab passera samma sund, som fordom Stu artarne och detta för nöjet att låta tala om sig eller blott af aktning för den goda tonen, för gen rens skull; man ser sitt och de sinas namn hel färskt tryckta i de engelska jurnalerna, med änd: lösa titlar, och hela slägtregistret uppräknadt än da till femåriga barn. Å den andra sidan hafvs vi tyckmyckna af en egensinnig konservatism, hvilka det legitimistiska tasslandet hindrat att sofva hvilka under likgiltighetens sken skulle vilja döl ja den oro, som plågar dem och några sekler an tidatera dess allt för färska upphof. Sannivgen att säga vete vi icke, hvilka mar mest bör le åt; markiserna af gamla goda tiden, som i karavaner gifva sig åstad, för att tillbedjs bräckligbeten af en princip i en ung mans person eller åt juste-milieus kämpar, hvilka såsom end: skälet för sin tillvaro anse det factum, att de existera och göra gäck af Quotidiennes gzudomli ga rätt,, utan att tänka på, att det gifves en an nan gudomlig rätt, som är folkets; folkets, hvars röst är Guds röst, såsom det yttras i vishetens bok. Journal des Debats tager imedlertid lofven al de öfriga personagerna i detta heroikomiska dratr.a, genom de otroliga bemödanden denna tidning gör sig för att maskera sitt dåliga lynne och bibehålla en ledig och obesvärad ton. Skämtet har räckt i flera dagar, utan att man kunnat veta till hvad grad det varit uppriktigt; men i dag är Journal des DÅbats leende endast en bedröflig grimas och ho!bladet har bestämdt-förlorat kontenansen. Hr de Cbateaubriand är den ende, för kvilken man ännu visar sig något undfallande i harmen öfver de förfärliga epiteter, han fordom tillämpade på quasi legitimiteten; och i sanning, om någon förtjenar aktning, är det väl en poet, som knäböjer framför ruiner: men i det stället tar man sin skada igen på den olycklige hr Berryer; man anklagar honom inför kammaren, inför Frankrike, inför Paris, London, ja, inför hela verlden! Hvad! utropar man, Hr Berryer är deputerad, han har svurit trohetseden åt Fransmännens konung och han går att i Belgrave-Square helsa en annan konung öfver Frankrikel Det är den mest revolterande immoralitet, den förfärligaste af alla skandaler. Men, du gode Gud, hvem är det då, som gör alit detta buller? hvem talar med så mycken salve!lse om helgden af en ed? Det är Journal des Debats! Ar det möjligt! Och hvad skall det då väl bii af marskalk Soults, Hr Guizots, Hr Bertin den äldres minne, och så många andras, som brutit flera eder än de haft herrar, och den beskedlige Hr Pasquier, pärskammarens kansler, som väl har sina fjorton, fenmiton i sin pulpet, i stället för andra manuskripter. Se-der ändå ett bevis på, att hvarje dag medför sin lilla koncession, sin nya maskering. Journal des Debats predikande helgden af en edl hvilket exempel-på officiell ombytlighet! Det gifves sålunda icke mer några principer på jorden. Efter alla tecken måste Hr Berryer och legitimisterne akta sig, ty Journal des Debats hotar att draga sin stora revolutionssabel. Den talar om folklejonet, som slamrar, den återkallar min