Aftonbladet – 21 december 1843, sida 1

på an; men hvad hon skulle med ppastorns mågs rus hunds valpp som sprang för fötterne och hjelpte sig öfver trösklar och trappor, det kunde hon icke inse eller begripa. Prosten hade anföranden af betänkligare art mot sin embetsbroder. Han kunde aldrig rätt förlika sig med hans predikosätt. Prosten tyckte tf. ex., att han diskanterade och tremulerade så alldeles förskräckligt, serdeles när han begärde offer. Häär ståår jag., sade pastorn en gång, vid ett dylikt tillfälle; häär stååår jag, med tåååreduuken i den eeena haaanden och behoooofyet i den aaandral O, tääänkenkäääre bääärmaaatige väääner, täeken på mina småååååå, på de måååånga, . .. . Pååå den ännu oooofödde lille Caaarlmaagnusl ete. Åh, det är rent förömkligtl sade prosten när han kom hem, (ty adjunkten hade den dagen förrättat. ombytet, så att prosten fått afhöra denna uppbyggliga predikan i sin kyrka), alldeles, alldeles för ömkligt upprepade han, i det han aftog kalotten och strök sitt silfverhvita hår tillbaka öfver bjessan, man får väl lof Ljelpa den der lille Zzchar — — eller Jeremias, hvad han heter för godt, till. vägs, eftersom han skall studera.n E aias är då den skickligaste af dem alla, och dessutom min Gudson,, menade prostinnan. Våre det inte bäst att vänta åch se, hur den lille Caaaarlmaagnus artar sig? hi, hi, hil det är mitt råd,, flinade då magistern, som af sina disciplar redan fått del af pastorns rörande invocation. I hvarje pastorat finnes ock (vi tro åtminstone så) ett godt, gladt, trefligt hus, med en riktigt bjertlig umgängeston och sätt. . Der icke någon förnäm köld förstenar trefnaden, der inte fjesk, prunk eller begär att lysa och öfverträft. lägger sina tyngder öfver gästfriheten, der ingen alltförstor njugghet eller alltförstor slösaktighet! regerar, utan der alit är fritt, gladt, godt, bjertligt, frikostigt och menniskovänligt, ja, kärligt!