Aftonbladet – 20 december 1843, sida 2

de moderliga träda tillsammans och förena sig genom råd och dåd att rycka de moraliskt vanvårdade barnen undan förderfvets armar, för att försätta dem i räddande, i fostrande asyler. I alla fall inser man lätt, att det är materiella bidrag, att det är penningesammanskott, som här i första rummet är af nöden. Den goda saken beror väsentligen på dessa. När konungariket Preussen var nära att duka under för en mäktig fiende, som icke erkände folkens rätt, då buro landets döttrar fram på fäderneslandets altare allt hvad de ägde af dyrbarheter. Unga brudar lade der ned sina förlofningsringar, hustrur sina vigselringar af guld, fattiga tjenstebjon sina enda prydnader. De gåfvo detta med fröjd för att förskaffa landets männer medel att värna dess sjelfständighet och blefvo derigenom ej ovärdiga att stå vid dessas sida, som fosterlandets räddarinnor, i den ädla frihetskamp, som Tyskland så ärorikt bestod och vann. Sverges fiende reser sig i denna stund inom dess eget sköte. Den har ej krigisk rustning, kommer ej med svärd, kanoner och dunder. Den reser sig tyst, ammad af lasten och nöden, blek, klädd i trasor, skygg för ljuset, med mörk ilska i sin blick, ....den har ett barns ansigte; .... men detta barn skall, som Pest-flickan, den våra sagor tala om, besmitta och föröda riket, om icke — — — om icke det får hemta nytt lif, ny helsa vid barmhertighetens modersbröst. Medlet, det närmaste för handen, är här angifvet, hvarigenom alla kunna deltaga i detta barmhertighetens verk. Må ingen tro sig så fattig, att icke dess gåfva här är af vigt. Enkans två skärfvar, vittnade Frälsaren, voro mera värda än alla de rikas offern. Allt beror på välsignelsen som hvilar öfver gåfvan. D2 svagas, de smås bemödanden, förenade i en rigtning, hafva ofta uträttat de största ting: Elt Lam har öfvervunnit verlden. Nu är det Jul! Nu är den tid då ett barn blef oss födt Alla veta vi det barnets betydelse så för verldens, som för hvar menniskas lif. Ski!jda af större eller mindre olikheter i vår tro, förena vi oss alla att kalla det barnet vår högste välgörare. Det barnet kallade en jordisk qvinna Moder. Han har dermed helgat det moderliga på jorden, det må nu lefva i Jungfruns eller i Makans bröst. Han har förlossat qvinnan ur ett tillstånd af slafveri och förnedring på jorden, och upprest henne till hennes ursprungliga ståndpunkt i Skaparens tanke. Skulle hon ej gerna vilja visa honom sin tacksamhet? I den heliga historien se vi ett förhållande, som borde fylla hvarje qvinnohjerta med ödmjuk glädje; det är förhållandet emellan Frälsaren och qvinnanr hvarhelst han kommer i beröring med henne. Vi se alltid å hennes sida ett varmt, glädjefullt och öd mjukt erkännande af hans gudomlighet, och å bans en känsla full af godhet, af aktning för henne, om detta ord kan här användas. Han framstår som gifvaren af så väl de högsta eviga som timliga skatter, och likväl motltager han af qvinnor tjenst och gåfvor, han tillåter dem att gifva ät honom. ) Af den rena qvinnan lät han sig födas, men äfven synderskan fick nalkas honom, fick kyssa hans fötter, begjuta dem med balsam och tårar, fick mottaga hans blick full af nåd och förlåtelse, och för henne uttalades detta ord: hvar heldst detta Evangelium varder predikadt i verlden, skall ock detta, som hon gjorde, sagdt varda, henne till åminnelse. ) Aderton århundraden ha sedan rullat genom verlden under otaliga verldshvälfningar; otaliga slägter ba gått bort och nya ha kommit; men detta Evangelium har förblifvit, och predikas i dag öfver allt talrikare församlingar på jorden, och symrderskans fromma gerping förkunnas henne till åminnelsen. Oss synes, att det är till jordens qvinnor, som den välsignades röst framför allt ropar: låter barnen komma till mig; ty menniskones son är kommen att uppsöka och frälsa det förtappadt var.n Nu är det Jul, glädjens och gåfvornas tid, den tid då alla mödrar gå att fröjda sina barn, till minne af det barn, som vid sin födelse lades i en krubba och som blef verldens välgörare. Detta är skönt, men skönare ändock kunde hans födelse firas. Om alla qvinnor förenade sig att åt honom rädda, till honom föra de vanvårdade, de vilseförda barnen på jorden — sannerligen, intet skönare offer har blifvit nedlagdt på gudabarnets vagga, och i himmelen skulle hans bjerta fröjdas deröfver! Det är en djerf tanke, den, att menniskan, den dödliga, ringa, kan välgöra sin högste välgörare, kan göra den högste godt. Den synes förmäten, orimlig, och likväl är det en sanning, som hvar dag predikas i christenheten i dessa ord: hvad i hafven gjort desse minste af mina bröder, dethafverj gjort mig. Efter dessa ord våge vi intet tillägga. Gåfvor till St. Råby räddningshus kunna insändas till direktionen för detsamma, med adress: Lund; eller ock till fru landshöfdingskan, grefvinnan Rosen i Christianstad, som benäget åtagit sig att mottaga och till direktionen öfverlemna dem. Gåfvor tiil räddningshuset i Stockholm kunna sändas till herr grosshandlaren Hegardt eller ock till undertecknad. För de erhållna gåfvorna redovisas i de allmänna