Aftonbladet – 20 december 1843, sida 2

— ———— FR den fiffiga frun, som hon i förtroligt samspråk med prosten kallar komediantskam, och ehuru prosten alls icke lägger af hvarken damrock eller kaskett, när han ser den stora vagnen komma tågande. Prostinnan brukar vanligen, efter hvarje sådan visit, under det hon stökar i ordning, lägger igen klaverlocket och räknar in porslinet, pförbehålla sig, att hennes flickor icke må försöka sådana seder — hvilka alltför gerna kunde kallas oseder — som att lägga armbogen På bordet, äta med handskarne på, vända skeden afvigt på talricken; lägga brödet till höger, lita stolen stå qvar efter sig, och — hvilket är det oförlåtligaste och oskickligaste af allt — gå till och från bordet, utan ett Guds ordl Årskalaset på berregården utmärker gig alltid för sitt granna bord, myckna silfver, många fat, kalla mat, långa tal, små meloner och stora tråkighet. Uti yste, matskott och tionde är patronen just hvad Hobergsgubben ingalunda ville vara. Inom nästan hvarje pastorat finnes ock merändels någon afsickommen gammal adlig familj, som stolt, i medvetande af sin höga börd och fordn vigt och värde, nu, för ringa att kupna hålla u med de store, oth för stor att vilja slå sig til de små, — drager sig inom sitt högmods citadel! der den ihärdigt rufvar öfver sina anor och stolta Minnen, såsom ugglan öfver sina ägg, och har oändeligen tråkigt och ledsamt. Vår aristokratiska familj består af en gammal afskedad fanjunkare med sin fru. Gud vet väl och de sjelfva veta det äfven, det kan man vara säker på), hur långt tillbaka i verlden rötterna