Aftonbladet – 20 december 1843, sida 1

gånger af 7 eller högst 8 åtal 0 — Redaktionen har blifvit anmodad, att genom Aftonbladet meddela nedanstående adress, hvars syftemål funnit en så värdig och hos alla känslofulla bjertan vältalig tolk i den ädla författarinna, som undertecknat skriften. TILL SVERGES QVINNOR. Det är svenska qvirnor, som här tala till sina lendsmänrinor, och den som åtogit sig att framföra deras talan, bar dervid intet annat anspråk, än alt här förena sig i önskan och uppsåt med deeso, henne i öfrigt, äfven till namnen okönda personer. Det har ofta blifvit sagdt, att, i närvarande tid, det allmänna bryter sig in i det enskilda lifvet, skingrande och Iiksom fördränkande dess innerlighet i sin allt öfversvämmande flod. Kommer nu an på om icke det enskilda, sedan det försänkt sig i det allmänns, kan uppstiza renadt, förnyadt, döpt till högre fullkomning, derigenom att det epptager detta allmänna, som del af sitt enskilda lif, och bringar sig och detta till enhet och förklaring. Vi tro att så förhåller sig, och att det är denpa nya födelse, som pu i andens verld föregår på jorden. Menniskan kärpner sig allt mera som medlem af sitt slägte och erkänner som sin bögsta pligt att verka för dess väl, att från sin enskilda ståndpunkt arbeta för det allmännas bäösta. Det är detta erkännande, som i våra dagar låter de kraftisa på jorden sluta sig tillsammans för att förbättra lagarne, ordna fattigvården, stifta skolor, uppbygga fängelser till anstalter, icke för straff, utan till förbättring. Hvem kan neka det? Ingen röst ljuder i denna stund mäkligare öfver jorden än den som ropar: rädda, upphjelp, uppiyft den vanlottade, den sjunkande delen af menskligheten! Och vid detta rop röras millioner bjertan; männerna uppstå, gå till arbete, skrifva böcker, stifta lagar, bygga arbetsoch räddningshus; — och allt detta är öndå otillräckligt! Det erkännes allmänt. Och otillräckliga skola alla bemöftanden förblifvå att rädda, att upplyfta den i nöd och elände nedsjunkande mängden, så framt icke något djupare, ja, det djupaste, det på en vång vekaste och starkaste i naturen, i menniskoslägtet rör sig, blir lefvande, verksamt: med ett ord; så framt icke det moderliga derinom framstår alt omfatta, omfamna, ..... Det moderliga! Vi tro icke att ett qvinnohjerta gifves, som icke vid detta ord röres såsom af sitt väsens ursprungsord. Det moderliga är det gvinnliga; det lefver i hvar qvinnas bröst. Denna mystiska puls, detta innersta :bjerta i lifvet måste vidga sig, måste klappa, ej: blott för menniskan utan för menskligheten, måste i kärlek omfatta, icke blott familjen utan fosterlandet; detta mederliga måste känna sig kalladt till vårdarinna så väl af det större, som af det mindre hemmet, af den enskilda som at den. alimänna sedlisheten, måste vilja verka derför, qvinnligt, moderligt. Tilifällen att i mångfaldiga rigtnngar tillämpa denna vilja skola ej felas, b!ott en gång uppmärksamheten blir fullt rigtad härpå och förbållandet fullt erkändt af det allmänna samvetet. Vi ba blifvit kallade alt här fästa uppmärksamheten på ett sådant tillfälle af stor vigt. Rädda! är det allmänna ropet. Hvad skall förnämligast räddas? Men är öfverens om svaret: räddas miste framför allt det uppvexande slägtet, det. vanvårdade barnet i samhället. På barnets ans Och uppfostran beror till stor del beskaffenheen af den blifvande menniskan, Derom är man ock öfverens. Hvem står när, hvera bör rädda det vanvårdade barnet i samhället, om icke modern i detsamma? Det är det . moderliga, som bär framför allt bör blifva verksamt, bör vid sitt bjerta, i sin famn upplyfta de förvildade, det sjunkande unga slägtet. Bland de åtgärder, som blifvit i våra dagar tagna, för att rädda det vanvårdade uppvexande slägtet. undan ytterlig förstörelse, äro inrättandet af så kallade räddningshus. De upptaga dels allleles öfvergilna små barn, dels sådana, som genom redan begångna samhällsbrott begynt vandra förderfvets väg. I de flesta af Europas länder finnas för närvarande sådana instituter. I Sverge finnas tvänne räddningshus; endast tvänns och dessa äro dvergar mot det jettelika behofvet. Man besinne den mängd barn, som i brist al an