Aftonbladet – 16 december 1843, sida 2

ligen måtte sättas på spel; men det torde vara något äfventyrligt att hugga båtsbaken i de ystra bestarne, ty det skulle kunna hända tämjaren någon enskild olägenhet, om han hölle hårdt i skaftet. Denna omständighet gör att det väl ännu allt framgent måtte i den delen få gå som det kan, tillsdet går på tok. — Det påstås att det är någon analogi mellan den fysiska och moraliska verlden och att äfven denna sednare skall förete rörelsefenomener, hotande med förödelse och villervalla. Der hafva många af jordens mägtige arbetat på och der äfventyra ännu många försöket, att hejda muvemanget. Huru det gått med experimenterna, derom förtäljer verldshistorien. Ingen har hittills lyckats uppfinna något verktyg, hvarmed han kunnat fullkomligen stoppa farten. Biand de många tusende som arbetat på att få detta perpetusm mobile att stå stilla — en konst icke mindre djupsinnig och svår än att få en sådan machin i gång — erindra vi oss en vid namn S:t Peter, som bodde i Rom. Han lyckades i ett visst fock tämmeligen bra, medelst en hel hop konstigt viråde band, att fang:!a tanken i sin flygt, men segern blef aldrig fullständig och triumfen ej serdeles lång. ty en rabulist vid namn Pater Martin hittade på en skarp knif, hvarmed han skar utaf banden, och så bar det af i rymden med den flygtiga varelsen. Det var olyckligt. Mången sörjer än i dag öfver tankens frihet. Österlandets despot har med sabeln, och Westerlandets med bilan och bastiljen tämmeligen bra tyglat den politiska rörelsen, men erfarenheten har visat att verktygen icke äro fullt tillförlitligas2 Stålet är skört och murarna likaså. Uh! mins ni def förfärliga stormen som blåste omkull bastiljen på några fimmar? Mins ni friheten huru han skenade utomsskåklarna? Mins ni blodet? Det var en o!yckans dag. Ack de underdåniga undersåtarna lefde förut så lyckliga, nära nog så lyckliga som fänaden i sin bås. Men nu sluppo de lösa och det blef ett stångande och ett buller och ett ropande: allons, altons! All öm omvårdnad var nu glömd, man tänkte blott på den förra knappa utfodringen och de tunga bördorna, och utkräfde en blodig hämd på de arma väktarena. Det var otacksamt. Hvad var det Parisiska bröl!oppet och den Sicilianska aftonsången mot revolutionens blodscener! Det låg något nobelt uti de förra, ty de bärflöto från en nobel källa — de sednare voro plebejska och allt plebejiskt är otäckt, afskyvärdt. Tvi den Marsäljäsen! Under det choleran för nära ett decennium sedan grasserade som värst här i landet, inträtfade att det var ofantligt lugnt och qvalmigt. Då kom ändtligen en stormvind och genomfor luften. I det blåsvädret förkylde sig en väktare på politikens murar och dog, och likväl fanns det läkare, som voto nog dumma att påstå det den stormen var välgörande blott för det han råkade rädda troligen några hundrade gemene från cholera-döden. — Nej rörelsen kan aldrig vara en nyttig sak, för allt hvad man prisar dess välgörande verkningar och söker röra upp himmel, hafoch ord. Stillaståendet är i alla afsenden det bästa. Man invänder väl att t. ex, sjämannen icke befinner sig serdeles väl der han i stilljen ligger och dunkar på samma ställe i lugnvågen, men så kan man möta denna invändning med det exemplet, att grodorna trifvas vanska väl i den :stillastående: pölen. — Men hvad äga våra läsare om -en man som kallar sig Ignell, han är nog djerf att påstå, det till och med ett synbart tillbakaskridande bär framåt, — o, borde han intet brännas? — Jo, skola de äkta stillaståendets vänner otvifvelaktigt svara, och vi, — vi sluta denna artikel, (Allvar och Skämt.)