Aftonbladet – 13 december 1843, sida 1

HUAHUIIE TIVURFUVAferg FM ifrån hjertats sida kunde den här icke komma i fråga, då Lena alls icke var en qviuna, till hvilken Gunnar nånsin stått i förhållande af verklig kärlek, så att hon i det ofseendet kunde anses af honom bedragen eller öfvergifven. Imedlertid begriper man Jätt, att Lena icke är nöjd med ett sådant förslag, emedan för henne hela saken var en ekonomisk affär, en uppgjord plan, för att få sig man, hus och bem, burudant som helst allt detta än blefve. Och patronen, som i hemlighet är med om intrigen, vill hafva en slöja kastad öfver sin egen gerning, vill bafva en far åt sitt bun. Han går derföre till väga med all den buldbet, som hos patroner icke är sällsynts Han vill ieke blott göra ett herrligt bröltopp åt Lena och Gunnar, utan tillika insätta dem på ett skönt torp under godset, förse dem med kreatur och förlag; ej mindre än i en framtid måna om det blifvande barnet på allt sätt, ehuru i tysthet; Alit detta känner Lena; :och önskar sig intet bättre. Men Gurnar, som npatörligtvis ingenting får veta om sådant, uppkallas en vacker morgon till sin husbonde. Hen inträder med hbeklämdt bjerta. Han anar hvad som förestår. Husbenden förehåller honom altvarsamt hans pligt alt äkta Lena, sedan han så illa försett sig med henne. Han talar visserligen strängt, såsom en berre anstår; men derjemte med godhet, och låter honom förstå allt hvad ban i sin ynnest vill göra för honom och hans bustru, efter de begge i lång tid varit bans trogne tjenare. Gunnar är ståndaktig. Han vill icke lofva en qvinna kärlek, som han finner sig ur stånd ett älska; han vill icke upprätta felet genom att göra henne och sig sjelf olyckliga för hela lifvet; utan erbjuder samma utväg, som förut blifvit omtalad. Detta ingår dock alls icke i patronens syfte Han moraliserar derföre sin dräng alit skarpare, och när denne slutligen bortgår tvekande, är husbonden ganska vred. : Gunnar förestod nu ett värre prof. Han kallas upp till mamsell Sara, som genom vänlighet och förstånd alltid förmålt det mesta öfver hopom, allt ifrån den tid han börjat:sin bana på -Grantorp. Det är icke utan, att ej Sara sjelf känner en stor medömkan: bon tycker det vara synd, att se den: byggliga Gunnar hopkoppled med Lena. Hon känner också icke sin brors egentliga belmlighet. Men hänförd af intresset, att husmoderligt vaka över sedligheten ibland sina tjenare, gör hon allt sitt till för att öfvertala Gunnar till giftermålet. Nu kommer likväl det sviraste. Socknen beitter en kyrkoherde, allmänt älskad för sin redlicliet och gudsfruktan. För honom hade Gunnar list till skrift. Gunnar var sjelf kyrkoserdens älskligsbarn. Han vill bonom innerligen väl, och ,Gunn2r måste tro på honom ej blott som på sin bästa fader, utan nästan som på ett högre väsende. Kyrkoherden föreställer bonom rörande och varmt nödvändighetem af att laga Lena till bustru. Afven han tycker väl (såsom man ser på sidan), att det är sind med den hyggliga Gunnar. Men pligten och religionen måste gå framför allt. Gunnar; under djup röretse, föroyar de invändningar, han, förut gjort. Men kyrkoherden söger honom, satt det är Guds viljax han måste uppfylta, och det är för Guds skullp han skall taga Lena. Ännu gifver icke Gunnarssilt slutliga bifall. Ilan skyndar hem till sin fatugarmor, en gammal enka, boende ensam långt bort på en skog. Uader djup ångest, blek :cch förstörd störtar ban in till mor Ingrid. Sonen omtalarsa!lt och begär ett råd i sin svåra vånda. Tobrid faller sjelf i bestörtning öfver den tanken att få den arga Eena till. sonhustru;..men,-;vid betraktelse af det sköna torpet, som sonen skalltillträda, jemte boppet för henne att på ålderdomen erhålla en ljufligare bostad. och bättre vilkor, börjar hon se sa-. ken ljusare och råder Gunnar att följa kyrkoherdens uppmaning. Med krossad själ återvänder den oltycklige nu till sin drängstuga på Grantorp. Här, i samtal med sin förtrognaste vän, Bengt, tillkännagifver ban då omsider silt beslut, alt gå in på saken. Ett storståtligt bröllop tillredes. — Vigseln försiggår, hvarvid brudgummen skildras kall, blek, förstörd, lik endelingvent som går till döden. Han gifver sitt ja, och gör sin ed att älska Lena; eburu han hvarken i detta ögonblick älskar henne eler: kärner sig nånsin blifva i stånd att kunna göra det. Men det faller icke den gode kyrkoherden, lika litet som någon annan, in, att Gunnar här svär falskt, och att den christlige själasörjaren sjelf drifvit honom Ttill denna mened, oaktadt han ganska väl känner Gunners vedervilja för sin utkorade. Den obyggligheten, att nödgas stå i fysiskt förbållande till Jen persog, för hvilken han icke hyser och icke kan bysa någon andlig, inre känsla — denna vämjelighet, som man af flere vinkar finner Gunnars sedekänsla i synnerhet rysa tillbaka för att repetera under hela sin lefnad, oaktadt ban en enda gång, under rus, hemfallit derunder — denna styggelse, med få ord sagdt, lärer, efter allt hvad man kan se, icke för herr kyrkeherdens föreställningssätt hafva varit af någon betydelse. Följderna af denna bände:se upptar nu hela romanens öfriga innehåll. Brölloppet hade stått vid trettondagstiden; och redan litet fram på våren befinner det sig, att Lena — måste i barnsäng. Nu känner Gunnars förtviflan inga gränsor. Han börjar räkna efter, och det blir bonom klart, huru grundligt -bedragen han blifvit: Nu fattar han i hast det modiga beslut, att skilja-sig vid Lena. Men den förnuftiga modern, hvars framI tidsblick fäster sig vid torpet; afråder honom ifrån stt fönifaa ar Tank är likväl Sialf mancka and hå