Aftonbladet – 13 december 1843, sida 1

mer, torde härigenom dess uraktiatenhnhet, all omtala flere under de sednare åren utkomna större: romaner kunna förklaras: såsom t. ex. de sista delarne af Fredrika Bremers Nya Teckningar ur Hvardagstifvet, fru. Caridns, Törnrosoch Kusinförtns m. fl. arbeten; isynnerhet då förfatlarne äro så atlmänna bekantskaper i landet, att deras stycker, utan någon ser:kild anmälan, blifva könda och lästa. Om de närvarande skulle vi derföre gerna nu iakttaga samma tystnad; hvad böckerna och Quklor erna angår; men beträffande ämnena och tendenserna i dessa arbeten tro vi oss göra våra läsare både nytta och nöje genom att litet när mare skärskåaa dem. Vi bafva uppställt de fyra ifrågavarande romanerna i ordning efter den tidsföljd, som tillhöra deras författande, oafseddt att en af dem, hvilken till koncipierandet är äldst; och således hör nämnes först, helt nyligen utkommit från pressen. Sins emellan bafva dessa fyra arbeten så mycket mera sammanhang med hvarandra, som de icke blott ofta beröra enabanda sociaia frågor, utan till och med icke sälan tydligt nog, ehuru ej alltid i ord utsatt, tala om hvarandra, än i mecing att förena sig med, men ännu oftare iör att bekämpa hvårann. Vi skola börja med en redogörelse öfver sjelfva romanernas innehåll; hvarefter en liten betraktelse öfver grundideerna, :som de beröra, torde blifva på sitt rätta ställe: För att få allt symmetriskt grupperadt, begynna vi med Kusinförfallarennans begge arbeten. Den händelse, som utgör ämnet för Torparen och hans omgifning, är i kortbet följande. På ett stort berregods, Grantorp, belägeti Westergötland, iefver och regerar -en.oppatronp, godsets . epare, äldre karl, men ogift; driftig ekonom, rödhårig. samt egare afien syster, Sara, äfven till åren kommen. och osift, men al bättre karakter än brodren; hvars. hushåll .hon , matmoderligt förestår. För öfrigt utgöresigårdens personal af en mängd dränvar och pigor, Hvilka bilda hufvudiigurerna på romanens taflor, eburu patronen sjelf dock är den onde demon, som 1 främsta rummet, fast länge okänd, leder trådarnegi det förfärliga skådespelet. Detta är Hu al sådalt slag, som beklarlizen ej sällan -tilldrager sig. på, landsbygden. Patronen hade försatt enscafssin, qwinligadjenstepersonali ett tillstånd, som, föratt i kktbetv med åtskilliga andra ämnen benämnas tenom sin egen motsats, kallas välsignadt. Flickan chefer Leha. Hon beskrifves ej såsom nåzon vildförd, olycklig, lidande oskuld; utan; som , ett ganska germent,;:intrikat stycke. .Om-man skall tro författarinnans vinkar, bar Lena gått parronen: halfva vägen till. mötes, om ej läincre. : Hon är alls icke mera ung; med sin erfarenhet förenar bön mycken förslagenhet och argbet; utanjatt. vara: direkte ful, bar hennes ansigte wågot vidrigt; men man:bör erkänna, att hon är en ganska Task hushållerska, äfvensom en stor vän al svyggbet.. Pationen vill nu se henne hederligt störsörjd efter. olyckan; och. detta tillväsabringas på, elteriöljande sätt. På Graotorp finnes ,.en .ung, utmärkt hysglig drang, vid .namnsGunnaer., .Författerinnan;skildrar honom såsom en fast, ädel, nästan högsintkarak-ter; och tilika så vacker, att bab utgör aNXdickornas förtjusning. . Sjellva .mamsell. Sara, hor i honom sin ögonsten. Utom sin Ainkhet,,raskhet och pålitlighet som dräng, är han tillikasem förträfflig jägare och skytt; och Dan spelar fiol till allas utmärkta förlustelse på belgdagsaftnarne.. Han hade tjenat på Granlorp så linge, alt han nästan gick der som barn i huset. På honom hade nu Lena kastat kärliga ögon, och patronen utsett honom till syndaboekoför sin egengerning. Gunnar sjelf, deremot, kän alls icke tåla den otäcka pigan. Denne Gulihar visar sig imedlertid behäftad med ett fel, ett: arl från Sadern, hvilket dock ej synnerligen ofta kommer på honom, Han är nemligen icke emot, att taga en tår på tandn,igodt 14 Vid ett tillfälle, då han i sällskap med andra drängar och pigor från Grantorp var på dans i en by, någonstädes i trakten, och om natten, jemte dansyran, älven: låtit en smula mycket förpliga sig, lagar Lena; att hon kommer uti ett visst slags förhållande tll honom, hvilket, så vidrig hon än är för bonom, dock har sin förklaring i hans halft omedyetna tillstånd. Gunnar, eburu i sig sjelf en ganska samvetsÅerann ochsedlig ung man, hade af ruset blifvit öfverrumplad; och då. för öfrigt hvarken: Lena eller någon annan sade någonting vidare om älventyret, så glömde han det snart, Men Leno visste ,nog sin tid. . När det led. fram emot jul, låter hon :honom en vacker dag förstå, att de! står illa till med henne. Hon yrkar på äktenskap. , Gunnar råkar i en förfärlig bestörtning. emedan den infama Lena är honom så förhatlig alt han belltesskules vilja göra allting i verlden, än taza Leha tillhöstru, Såsom han likväl hvarken vill eller, kan. neka till det, hvarom hon bjert åminnerochonom;: samt. han, till följd af sin egen redliga kärakter, ej anar det svek, i hvars snaror I ban fallit, vill han gifva henne all billig och skylI dig upprättelse... Han lofvar, att af af sin dränglön bekosta det tillkommande barnets underbåll; men till maka vill han ieke hafva Lena. För hans ; proposition talar, 4:o alt. svenska lagen i thy fall Vicke fordrar mera; 2:o att, om man, såsom man bör, tager samvetet och den inre Jagen i betraktande, Gunnar måste låta bli att träda i en brudstol, der han skulle svärja på, att han älskade en qviona, hvilken han afskydde, fö jaktligen i vigTseln bagå mened; 30 att, om man också utgår ifrån den synpunkten, att äktenskapstsskall utgöra straffeb för en begången förbrytelse, det likT väl, då bvarje straff bör stå i elt någorlunda rimtigt förhållande till förseelsens storlek, här -både