Aftonbladet – 12 december 1843, sida 2

at NaSOlL POlitUusKLatventyr. vetta nar han soxtastadkomma genom att anställa vissa, honom särskildt tillgifsa officerare iserskilda korpser och kompanier, särdeles i sådana regementer som anses hafva en mindre devuerad sinnesstämning. Men det ser likväl ut som hela denna politik ej ville rätt lyckas. Den Fransyska armeen rekryteras nemligen genom konIskription, soldaterna tagas utan urval från den klass, som är förpligtad till tjenstgöring och kunna Isåledes icke genom någon föregående dressering emottaga någon serskild sorts opinioner, i stället för dem, som de bafva af eget omdöme och erfarenhet. Resultatet är, att i den franska armåen finnes en demokratisk anda, hvilken trotsar hela konung Ludvig Filips makt och alla hans beräkningar på en förändring deri. Den demokratiska opinionen och kärleken till äran äro kamrater i Frankrike; och om någon af de högre klasserna råkar att vid lottningen blifva indragen i konskriptionen, finner han lätt man i sitt ställe bland de arbetande klasserna, hvilkas republikanska ända och begär efter tillfälle till militärisk utmärkelse förvandla dem till krigiska entusiaster. (En orsak till denna krigiska anda inom fransyska armåen är äfven den förträffliga lagen, att en tredjedel bland officerskorpsen vid hvarje regemente skall tagas från underbefälet och manskapet, så att då t. ex. här i Sverige en soldat nästan aldrig och en underofficer endast ytterst sällan kan hafva hopp att komma längre fram, finnes deremot i franska armåen ingen soldat, som icke med någon sannolikhet kan inom sig nära det hoppet, alt hinna till en högre och mera ansedd ställning i lifvet, om han också icke, såsom vår konung, kan blifva general och marskalk af Frankrike, samt slutligen stanna på en tbron. Red. anm.) Den franska soldaten skiljer sig från alla andra soldater i verlden. Befälet ser icke ned på honom, såsom på en underordnad klass i den! stora samhällsskalan, han betraktas endast såsom lägre i militärisk rang. Häraf kommer det att man ofta ser den enskilda soldaten och officeren, utom tjensten, umgås såsom kamrater och vänner och erfarenheten har visat; att diserplinen snarare vinner än förlorar på detta bruk. (Det bör härvid tilläggas, att prygelstraffet, som adeln oeh preste-! ståndet vid sista riksdagen hör ansågo som nödvändigt att bibehålla, naturligtvis icke existerar i franska armåen. Red. anm.) Följden häraf ät, att den franska soldatenlifvas) af en anda af ädelt oberoende och stolthet, hvilka äro mäktiga bundsförvandirer åt hans militäriska tapperhet. Jag nämner detta endast för att visa, att han icke så lätt bortlägger de tänkesätt han erhållit genom sinl sociala position inom de klasser, i hvilka ban förut lefvat. Den franska soldaten vill också ozerna skjuta på sina medborgare, ! äfven då han oroas och besväras af bullersammal upploppsmakare;i och de favoritsånger, som höras vid fältkantinen och ljuda i barackerna, el!er hvarmed en trupp muntrar sig under den tunga marschen i Afrikas brännande sand, på ströftågen mot Araberna, bestå oftast i Berangers eller Casimir Delavignes friketsandande och republikanska in-l. spirationer. Den franska armåen är således icke en blott och ar maschin, hvars fruktansvärda kraft kan riktas emot hvad föremål som helst, efter en furstes blotta ärelystnad eller listiga politik. Det är väll bekant, att en stor del af den franska armäef är missbelåten med den närvarande sakernas ördning, och att denna sinnesstämning jemväl delas af ett betydande antal bland befälet: ja till och med hela regementer anses så mbyrda med en republikansk anda, alt man icke tillåter dem nalkas hufvudstaden. Äfven de ministeriella jurnalerna häntyda ofta på någon serskild korps, såsom varande noterad för oroligbetsanda, ifrån öfversten ner till trumslagarne. Nuvarande krigsministern, marskalk Soult, bar ständigt försökt att förändra derna anda i armeen genom de misstänkta regementernas.uppspädande med så kallade devuerade; men planen bar icke lyckats, emedan de sålunda införda rekryterna snart blifvit gehomträngda af samma anda, somj den öfriga korpsen. Konungen emottog icke längesedan en enskild berättelse från krigsministeren! med uppgift på alla de regementer, hvilka man ansåg borde användas att besätta de nya fästningarna omkring Paris, och på hvilkas understöd kronan kunde räkna i kritiska ögonblick. Denna berättelse var omsorgsfullt sammandragen från uppgifter af prefekterne i de departementer, hvarest de serskilda korpserna hade tjenat, och i några fall från öfverstarna sjelfva. Resultatet af denna un-l. dersökning om opinionen i armåen var icke till-l. fredsställande för konung IEndvig Filip, och jag) kan, säger den engelska korrespondenten, från den, bästa källa nämna, att han, efter kännedom derom, utropade: SMin Gud, hvad skall det blifva af Frackrike, om krigshären skulle kasta sig i folkets armar? Han borde likväl snarare hafva sagt: Hvad skall det blifva af min dynasti? ty medborzarkonungen tyckes särdeles hafva ögonen fäåstade på sin egen familjs förstoring, rikedom och makty. Samma tidning som vi nyss citerat, har en annan korrespondensartikel från Spanien, hvari det heter, i anledning af den unga drottningens) förklarande för myndig: stora hösgtidligbheter och hofceremonier gåfvos nu som bäst i Madrid för att öka glansen af denna händelse. Drottninzer har redan tjugo uppvaktande damer vid hofvet: och skall hafva ännu tio; trettiofyra pager och stallmästare samt tjugosex kammarherrar. Hela denna hofomgifoing är vald bland Spaniens örsta adliga familjer, och detta kan redan varal nog att göra den unga regentinnan yr i hufvudet. Också äro ätebotygelser och belöningar red: m UE fra Afa nn re RK KR mm MA mmm