Aftonbladet – 8 december 1843, sida 1

flykten-och spridde sig åt alla håll, likt dufvorna, skrämda af sparfhökens. skri. Endast de gamla duennorna med sina surmulna miner, sina gula, upptorkade ansigten, qvarblefvo. Man uppdiktade tusen hiskliga saker på vår räkning, man utskrek oss såsom kättare, såsom satans anhängare, såsom verkliga Blåskägg. Under det jag -med en god kikare från fästningen genomspejade det ofantliga panoramay, som utvecklade sig -under mina fötter, upptäckte jag slutligen i en af dessa Calibiesn, som ligga strödda här och der omkring Akropolis, en ung Hydriotisk flicka, af en bög, smärt vext, hyn lindrigt solbränd; tvenne stora svarta flätor nedföllo i stället för Iockar framför ansigtet, :och de stora svarta ögonen voro nyanserade af eld. Jag vet icke om man kan fatta detta, men jag kan icke annorlunda skildra effekten af denna strålande och djupa blick, som då och då flög som en blixt till mig. Hon höll sig vanligtvis på gården, sittande på en matta, sysselsatt med fruntimmersårhete. Ibland visade sig en sjöman, som tycktes vara hennes fader; men till det mesta var hon ensam med tvenne qvinnor, en garomeal qvinna och en tjenstpiga. Jag hade den lyckan att ofta betrakta henne så, att ge akt på benne i sitt barnsliga lugn, att följa hennes ställningar och rörelser, som då och då för ett ögonblick visade de sköna konturerna af hennes beundransvärdt skulpterade former. Snart tyckte jag mig märka; att min passionerade enträgenhet icke undgått henn. Jag trodde mig finna, att Hon visade mer koketteri i silt sätt, att chennes ögon oftare vändes åt det: håll, der jag var, och-genom verkan al hennes behag eller måhända blott genom min