Aftonbladet – 6 december 1843, sida 1

FRANSKA STATSFÄNGELSERNA UNDER LUDVIG FILIPS STYRELSE, De nya förskansningarne mot Paris nalkas si fulländning med rastlös fart; ännu en eller anna: månad till, och den stora stadenvskall finna si instängd likt en björn i ett bskallknäppe, om den än en gång skulle tro sig om att uppföra dt ännu för få år sedan så firade och beundrade tre Julidagarnes händelser. Men det är ej nog at dena gamla bastiljen har blifvit efterträdd af et helt tjog nya, rundtemkring Paris. Likasom för att erinra om att äfven det urgamla fästet, i stådens medelpunkt, icke bör sakna en efterirädare på stället, har man bland de befästade vakthus, som anlagts ..på åtskilliga punkter inuti staden, äfven uppfört ett sådant tätt intill den gamla bastiljplatsen, och redan utrustat :det med kanoner Nr man ännu har den försigtigheten att beslöja dem med jalusier framför gluggarne, så at byggnaden ser ut som en vanlig, af helt fredlig bestämmelse. I samma mån som dessa tillställningar att qväsa det allmänna missnöjet anses brukbara mot framdiida organmer för detta missnöje har man börjat hårdare behandla dem som redar äro beträdde med att hafva gifvit luft åt sin obelåtenhet, eller de Franska statsfångarne. Grymheten met dem går numera så långt, att den gaml: bastiljens fasor och det namnkunniga Spielberg: icke längre kuuna komma i jemförelse dermed man måste återgå till den andliga eller wverldsligs ingvisitionens fängelsehålor i Spanien elier Venedig, för att finna metstycken till hvad som nu sker under Ludvig Filip i Mont St. Michel, och som — erkännes och försvaras, med fräckt hån i hans premierminister Guizots halfofficiella tidning. Utan dessa offentliga erkännanden skulle man anse uppgifterna derom som en dikt ai partihatet. Mont St. Michel, Frankrikes nuvarande statsfängelse, är beläget på en hög klippa i hafvet, utom skotthåll från kusten. Hafsvågorna bryta siz met denna klippa med våldsamhet under flodtiden, men vid ebben draga de sig tillbaka och lotta en vidsträckt refvel af sand, från klippans lot till fasta landet. Olycklig den likväl, som då ville våga sig från klippan att gå i land, eller från landet att bistå honom! Sanden är nämligen så kallad qvicksand, som ger vika för hvarje inryck, och genast uppslukar den som anförtror sig åt dess bedrägliga yta. På denna klippa låg ordom ett kloster; men redan i medeltiden om