Aftonbladet – 5 december 1843, sida 2

rätt (icke ens i representanternes antal), samt i religions och borgerliga afseenden. Meh, må man rosa engelska nationens goda seder, som sig bör, drag finnas i dess karakter, som göra densamma ofta förhatlig: det är en iskall, beräknande och framför allt obarmhertig egennytta, som stödjer sig på karakterens ihärdighet, urartar tif! fullkomlig känslolöshet för all rätt, och — under namn af konservatism, der och öfverallt — anser heligt allt hvad som genom besittning eges, utan afseende på åtkomstens moraliska eller legala rättsenlighet. Det är i användandet häraf, som Tories och Whigs fullkomligt sympatisera, och de högre klasserna skörda isynnerhet deraf för sina yngre barn, på Irlands bekostnad: Protestantismen, som ingenstädes skyler ett gröfre och smutsigareskrymteri, är som en orden, hvari man måste varainitierad för att få del åf det allraheligaste; och under dess täckmantel spelar det egennyttigaste spel af de gynnade; medan: den protestantiska hopen djuriskt ropar bifall åt: dem; och åt förföljelserna mot katolikerna, som, ehuru de i Irland utgöra pluraliteten, äro fullt: så förtryckte, som de, hvilka andra länders katoliker förtryckt. Enda skillnaden är, att förtrycket i Irland, utom i religionssaker; äfven sträcker sig till alla verldsliga förhållanden. Regeringens hela system (sådant traditionen visar det och Tories och fanatiska protestanter fordra) är fullkomligt värdigt det Ryska i Polen, hvilket — jemförelsevis — kan förklaras genom Polska nationens fiendtlighet, medan Irländarne endast fordrat rättvisa, och endast då den vägras önska unionens upplösning. Sakerna hafva nu imedlertid kommit till en punkt; der en fredlig lösning af gåtan knappt är tänkbar. Antingen England beviljar eller vägrar gehör åt Irlands klagomål, måste det — rent af för sitt politiska bestånds skull — söka qvarhålla det i union; Irland åter — då efter all sannolikhet inga koncessioner, åtminstone inga tillfredsställande, göras, kan icke stadna i det elände, som trycker den stora massan af dess befolkning. Deri ligger fröet till de hvälfningar som förr eller sednare der ofelbart måste inträffa; ty dem politiska driffjedern är der det underordnade: de enskildas nöd är den verksammea, och politiska ändringar blotta medlet till borgerliga ställningens förbättrande. Ett stort stez utvecklingen närmare är processen mot Dan. OConnel och consorter. Frikännes han, så erkännes implicite och explicite allt hvad han gjort såsom lagligt. Hans och Irlands sak. bafva då vunnit en afgörande moralisk seger, hvilken ovilkorligen måste följas af koncessioner; ty hvar finnes en nog djerf minister i Englend, hvilken skulle ens tänka åt att, efter en sådan dom, fortsätta ett politiskt repressionssystem; och får Irlands sak obehindradt; ehuru blott i laglig form, förfäktas, måste den fordrade rättvisan beviljas, helst då man icke mera är berättigad att argumentera mot Trland med våld. Hypothesen al OConnels frikännande vinner dagligen allt mer och mer insteg i allmänna tänkesättet här, särdeles då mean sett att den edliga anklagelsen innehåller oriktigheter eller kanske uppsåtligen falska uppgifter ända till den högvigtiga punkten: namnen på de. talare, som blifvit ställda under åtal. Formelt kan regeringen icke numera gifva efter, ty det vore att blotta sig alltför mycket; men om — lika mycket i hvilken form — OComnel går fri, hvad bar då icke regeringen, genom hårdnackenhety oskicklighet, förifrande och en, af densamma inkonseqvent, långmodighet i början förlorat? Bättre hade en statskupp från första stunden af agitationen varit. En sådan kunde då varit mindre genomgripande och följaktligen mindre stötande och vådlig. — Blir OConnel fälld, ökar det blott förbittringen; motiverna till våldsamt motstånd mot Eogland qvarstå, och detta måste, äfven om OConnel afträder från skådeplatsen, inträffa, samt ett krig, makalöst i ryslighet, blir följden. Båda lindernas dyrbaraste intressen råka der i strid med hvarandra. Utgången står derhän. Irlands folkanda och materiella ressurser äro starka nog till försvar; men der saknas en militärisk organisation, hvilken brist kanske endast uppväges: derigenom, att öfver 50,000 man — en styrka den Engländ ej kan sända till Irland -— äro otillräckliga i ett nationalkrig derstädes, hvilket Irland lär vara klokt nog att icke föra i regulier form. Det kommer för öfrigt visst icke att sakna skickliga råds gifvare från andra länder och: partiella understöd från sina vänner utomlands; men det må icke hoppas någon sympathi hos Europas regeringar, hvilka solidariskt gynna status quo, der de-så väl trifvas för egen ;del. Omej principen får, mot vanligheten, utöfva för stort välde, torde dock en, icke sympathetisk, bjelp vara att-vänta från Ryska sidan, en makt som ensam — ehuru man för öfrigt bedömer den — visar sig handla politiskt; för öfrigt är hela Europa styrdt efter dynastiska åsigter. Men äfven direkt krigshjelp kan Ryssland ej lemna Irland, som derföre må väl beräkna sina steg vid de utsigter ett krig mot England kan visa. Från Nordamerika och Frankrike har Irland mest att hoppas af enskilde. Kanske kommer det att just inom sjelfva. England, finna, sitt kraftigaste medhåll; opinionen börjar gestalta sig der till Irlands förmån (såsöm resolutionerna vid RR STAR äv ÄTAt Minna sken, SKO REKRANY