Aftonbladet – 5 december 1843, sida 1

sjelf af oaktsamhet eller genom andras knuffninga komma att stöta till dessa Rois du pavå och des pavås kan man vara säker om en skur ovett, serdeles om den knuffade är en qvinna. Tar man då saken lugnt ar man åtminstone fördelen af en instructiv, fas improviserad curs i hvad vi skulle kalla rodderske språket: fidiome de la Haile. Är det så tidigt på dagen, att man ej ännu kar börja sina besök i de offentliga samlingarne och in rättnicgarne, och har man redan gjort bekantskaj med det lysande, mångbeskrifna Palais Royal, me Tuilerie-trädgården och den onekligen högst storarta de anblick, man från densamma har öfver Place de la Concorde och Champs Elysges ända bort emot Ar de I Etoile, hvilken. dock sjelf är mera gigantiskt än artistiskt märkvärdig, — gör man sig vanligen för en stupd till Flaneur, d. v. s. man stryker helt meakligt utåt Boulevarden eller igenom de lysande s. k. Passagerne och stannar emellanåt för att betrakta här en gravur, der en matta eller cachemirs-schavl, längre bort en statuette af Dantan eller en konstrikt uppstaplad pyramid af västeller byxtyger im. m. Den oerhörda prakt, den utsökta smak som här öfverallt utbredas: för fremlingen gränsar till det-otroliga. Den höflighet och uppmärksambet butikernes föreståndare eller föreståndarinnor visa är icke mindre inbjudande än varorne sjelfva. — När TJördel sr i fråga återfinner frånsmannen hela den artighet och förbindlighet som fordom gjorde honom så ryktbar, men hyilken den nuvarande generationen temligen allmäntan;es hafva förlorat. — Lyxen, ordningen och nättheten inuti dessa glänsande boningar svär på ett sällsamt sätt mot osryggheten och oredan utanför dem. Den Parisiska jordmånens smuts är ryktbar, och fransmännen sjelfva hafva kallat sin hufvudstad la ville des boues, men innevånarne hafva dock en medfödd falenhet att i thy fall gå naturen till mötes: en likgiltighet för allt orent som omedelbarligen häftar vid Ceras personer; trottoirerne öfverhöljas derföre stund