Aftonbladet – 4 december 1843, sida 2

djerfva och långsträckta tåg inåt Polen, hans oförvägna storm emot Köpenhamn m. m. och hafva satt honom, äfven som krigare, under morbrodern, den store Gustaf Adolf. Med dessa många utmärkta egenskaper hade Karl Gustaf kunnat blifva en välsignelse för sitt land och ett kraftfullt stöd för fridens och rättvisans upprätthållande i Europa. Men han var till både lynne och grundsatser en inkräktare, hvilken satte sin egen ära och sitt fosterlands lycka ikrig och eröfringar. Derföre och endast derlöre var det, som han 4655 angrep Polen och 4658 Dannemark och Kurland. En i yttre hänseende så lysande ställning, som nyss efter roskilderfreden, har Sverige högst sällan, kanske aldrig innehaft. Men Karl Gustaf var ej nöjd dermed och redan några få dagar efter nämnde fredsslut, finner man honom återigen sysselsatt med krigsoch eröfringsplaner mot Preussen och mot Österrike, hvilka dock snart förvandlades till det nya anfallet mot Dannemark. Detta hans lynne var icke okändt. Ti digt en somrarmorgon 46359 gick han ned på vallarne utanför Kronenborg, endast åtföljd af ser dermera blitvande häfdatecknaren, Johannes Wir dekindi. Samtalet kom att fästa sig vid menniskornas olika lynnen; och konungen upprepade ett sitt vanliga ordspråk, neml. att enhvar frätes och oroas af sin mask, af sin vurm. Emellertid, så snart folket märkte, att konungen var utkomren, strömmade flere dit för att begära företräde. Vid deras åsyn utbrast Karl Gustaf: jag olycklige, som aldrig får vara i fred! Ser du der komma de, hvar och en drifven af sin mask! Kan du säga mig Widekindi, af huru många slags maskar menniskorna 0r02s? Widekindi svarade: de äro oräkneliga som verldarna; och, tillade ban, just dessa oräkneliga verldar voro de maskar, som oroade konung Alexander; ty han hade önskat eröfra dem alla, och harmades öfver aut icke ens hinna med sin cgen. Karl Gustaf förstod den tillämpning, som bäraf kunde göras; men