Aftonbladet – 4 december 1843, sida 1

KUNGLIGA TEATERN. MOZARTS FIGARO. Det lifliga bifall, hvarmed allmänheten imotta1git denna förträffliga opera, som sistlidne Onsdag för första gången denna saison blef gifven, är ett i musikaliskt hänseende ganska glädjande tidens Jtecken och så mycket snmärkningsvärdare, som jmera än en. mödern opera denna höst gifvit temligen fåtaliga auditörier. Då vi redan: vid ett föresående tilfälle hafva yttrat våra åsigter angående så väl sjelfva operan, som den nya uppsättningen af densamma, så återstår hufvudsakligen endast att redogöra för jdet sätt, hvarpå den. efter några månaders hvila Inu blifvit utförd. Man har redan ofta anmärkt svårigheten att på ett värdigt sätt utföra ett Mozart:skt operaparti. Det finnes utan tvifvel få sångare, som äga nog sjelfförsakelse, ätt med uppoffrande af sin egen individualitet söka åskådliggöra Mozarts höga, eviga tankar, och ännu färre, som förmå att så införlifva sig med hans anday att detta lyckas dem, Mozart ägde en kanske aldrig förut uppnådd förmåga att förena ideal och real sanning i sina skildringar, och de, som: vilja framkalla dessa i lif och verklighet, böra i sin! framställning jem väl förena dessa egenskaper. Vid tillämpandet af dessa reflexioner får man visserligen :ej göra för stora anspråk på hurw långt en framställare kan lyckas framtränga på denna mödosamma bana, blott den: riktning, han följer, är den rätta, den sanna, och härpå fästa vi, vid granskningen af en klassisk operas utförande, vårt bufvudsakliga . ögonmärke, Då Figaro nu åter upptogs på vår scen, lemnades visserligen ännu mycket öfrigt att önska; imedlertid kan ej nekas, att flera afde framställande visade ett ganska berömvärdt bemödande att lösa sina uppgifter, ofta, älven .med framgång. M:lle Widerberg och Hr: Dantström tycktes oss bäst hafva uppfattat sina partier: båda lefde blott i sina roller och man ssågr ej mera M:ll Widerberg och Hr Dannström , utan Susanna och Almaviva, för hvilket man så mycket mera bör hålla dem räkning, som ressurserna i deras röster ej alltid voro tillräckliga. — En ändring i M:ll Widerbergs aria uti 4:de akten, sista akten af recitativet, är ej på sin plats: hon går, nemligen upp till e, i stället för att återvända till b, hvilket är rakt stridande mot karakteren. — Något mera energi skulle vi önska Hr Dannström uti några momenter, såsom terzetten i 4:a akten, och uti 2:a aktens final, synnerhet i sista satsen deraf, då han med sitt Ola silenziop (vi minnas ej svenska texten) afklipder den pågående tvisten emellan de båda partirna. — M:ll Lind — grefvinnan — öfverträfade visserligen alla sina medspelande momentvis, nen ingalunda i fotaluppfattning. Hennes ovaniga musikaliska snille yttrar sig mestadels blott enskilda fulgurationer, hvilka visserlizen ej alenast -blända, utan äfven hänföra åskådaren med an oeinotståndlig makt. Men dessa blixtrar förlå ej, till att återgifva ett Mozartiskt sångparti i fozartiisk anda. Mozart utvecklade sina karakerer 2llsidigt, och. var så väl betänkt på det helas illändning, som på utförandet af hvarje den minta nyans, bvarje modifikation, och de innehålla j. allenast stora musikaliska skönheter, utan äro lika psykologiska mästerstycken, M:li Lind har eremot ännu blott en riktning: den patetiska, huru det ej kan nekas, att hon häruli är högst eundransvärd. Sålunda kunna vi ingalunda gilla ennes utförande af arian i Esdur uti 2:a akten. lozart skildrar bäruti ett djupt såradt hjerta, vilket endast genom känslan af sitt eget värde öjes: öfver :smörtan. Här finnes ingen passion :