Aftonbladet – 28 november 1843, sida 2

en af dem, nemligen den från Carlskoza, hvilken lyder som följer: St. A. K.! Vid de brydsamma förhållanden, som plötsligen inträffat för Sverges jernhandtering, och hvilkas menliga följder hårdast och till den största delen drabba den näringsgren, som sysselsätter sig med grufbrytning och hyttebruk, har bergsallmogen ansett sig af omständigheterna uppmanad att, till förekommande af det fullkomliga förfall, hvarmed denna näring hotas, och hvaraf äfven nämnde allmoges utarmande skulle följa, hos E. K. M. i underdånighet framställa anledningarne till sina bekymmer samt föremålen för våra underdåniga önskoingar och behof. Under åtnjutande af E. K. M:ts hulda omhägnad och det långvariga fredslugn E. K. M:t: vishet beredt, hafva rikets näringar fått ostördt utvecklas och förkofras; och har också bergsbruksnäringen icke saknat inflytelsen af detta lyckliga förhållande. Med den ifver och kraft, som väckes af hoppet om framgång och mödans belöning, hafva bergsbruksidkarne sökt gifva all den utveckling och fulländning åt tackjernstillverkningen, som nyare tiders förbättrade methoder och maschinerier gjort möjliga, och följden deraf har blifvit, att produkten af denna tillverkning på mindre än ett tiotal år uppgått till mera än en tredjedels högre belopp, än tillförene. Så länge det svenska stångjernet kunde obehindradt afsättas å utländsk ort till någorlunda pri3, funnos ännu afnämare till denna årliga stigande tackjernsproduktion, särdeles under de näst efter år 4838 följande två å tre åren, hvarunder de för jernhandteringen välgörande frukter hunno utveckla sig, hvilka blifvit förberedda genom E. K. M:ts nådiga förordning af d. 26 Oktober nämde år, hvarigenom en förhöjning af trettiotre och en tredjedels proc. utaf det årliga smidet vid de privilegierade stångjernsverken i nåder beviljades, och hvilken smidesförhöjning i synnerhet för de inom bergslagerne befintliga verken var behöflig och begagnad. Men sedan numera till följd af inträffade oväntade förhållanden, hvilkas verkningar och slutliga utveckling i en aflägsnare framtid svårligen torde kunna med någon sannolikhet bestämmas, det svenska stångjernet å utrikes orter saknar en liflisare ofterfrågan, eller icke kan afyttras till det pris, att derigenom de dryga tillverkningsoch transportkostnaderna vid den större mängden på aflägsna orter från bergslagerne privilegierade samt på köpetackjern grundade stångjernsverken kunna ersättas eller lemna någon bebållning åt deras innehafvare, har en hastig stockning inträffat uti den inländska handeln med tackjerp, som upphört att vara säljbart till ett pris, som åtminstone i det närmaste skall kunna godtgöra arbetet och kostnaden af dess beredning. Hastigt och snarare än man väntat, har således den tidpunkt inträffat, då en produktion a? tackjern, långt utöfver det för den inhemska stångjerrsförädlingen erforderliga behof, nedtryckt priset derå till en punkt, som otvifvelaktigt skall för det större antalet afbergsallmogen utesluta möjligheten att med någon vinst drifva sin rörelse, mindre att deruti fiuana en källa till välmåga och trefnad. På sätt några bland oss uti underdåniga skrifter inför E. K. M. yttrat, skulle visserligen en tillåten export af tackjern emot lindrig tu!l synas böra i någon mån bidraga att afbjelpa den olägenhet, som af denna öfverproduktion inträffat för tackjernsbergslagerne, och någorlunda jemna förhållandet emellan stångjernets och tackjernets pris; men då omsorgen för den svenska jernförädlivgen i allmänhet, för hvilken menliga följder al en dylik export möjligen torde befaras, icke lärer för närvarande medgifva en sådan exportfrihet, hvaraf fördelarne för tackjernsproducenrten dessutom torde vara mera skenbara, än verkliga, så hafve vi, uti den bestärnda öfvertygelse, att något annat säkert medel till snart afbjelpande äfven för framtiden af vårt iråkade betryck icke finnes, än jernhandteringens frigörande från de inskränkarde författningar, som inom de så kallade tackjernsbergslagerne, till idkarnes stora olägenhet och skada, hindra densammas utveckling, samt tillåtelse för hytteägare inom nämnde bergslager, att inrätta jernbruk och begagna en del af deras skogstillgångar till beredning af stångjern, härigenom skola hos E. K. M. i djupaste underdånighet bönfalla, att E. K. M. täcktes nådigst bebjerta vår olyckliga belägenhet, att nödgas, till fördel endast och allenacst för några få tackjernsköpande bruksägare, uteslutande sysselsätta oss med grufbrytning och hbyttebruk, äfven om vi deraf icke skulle kunna hemta vär tarfliga bergning, utan småningom gå vår undergång till mötes, samt att E. K. M. måtte meddela nådigt bifall till skyndsam verkställighet af hyad rikets sednast församlade Ständer, uti deras underd. skrifvelse af d. 2 Juni 1841, i underd. hemställt och tillstyrkt i afseende på stångjernssmidet och den gröfre jernbandteringen i riket, och af hvilken härhos underdånigst bilagde skrifvelse vi få oss till alla dess delar underdånigst åberopa, såsom, enligt vår underdåniga tanka, innefattande allt hvad vi för vår hanrdtering bufvudsakligen behöfva, och som vi utan allt förnärmande af någons sannskyldiga rätt kunne begära, Om denna frihet varder Jernbergslagerne medgifven, så skulle den omtänksamme Bergsbruksidkaren, understödd af vetenskapens framsteg, verkställa urval af sådane bland hans ägande malmtillgångar, som kunna utgöra bästa råämnet för en bättre jerntillverkning, enär det tillåtes honom, att vidare sjelf behandla det urvalda råämnet till Stångjern; och sannolikt skulle härigenom åt det Svenska Stångjernet mångenstädes återförvärfvas det urgamla anseende, hvilket under nyare tider till någon del gått förloradt genom en eller annan tackjernsköpande Bruksägares vårdslöshet vid smidets bedrifvande. St. A. K.! Vi skulle med bekymmer motse det tillstundande året, så framt vi icke ägde den fasta förtröstan, att E. K. M. värdes skänka sin Iblick och, — besynnerliga omständighet! — han