Aftonbladet – 28 november 1843, sida 2

TT RERRRTREAA vara lycklig, hedrad, i min familj, i mitt land! O! jag förbannar er! — Jag hatar er! utropade hon under det plågorna fördubblades, jag hatar er! Luft, luft! jag vill inte döl — Ni skall dö, ty jag vill inte göra mer uppoffringar för er. Ni fordrade att jag öfvergaf allt hvad som älskade mig i verlden... Nu äro mina ögon öppnade och jag skall icke göra någon vidare eftergift för er. Jag vill iffte att man skrattar mig i ansigtet, att man pekar finger åt mig inför hela verlden, att man säger: se denne man som beslutat dö med sin mätress, men icke hade mod dertill. Nej så skall man icke säga! — Hvad gör åtlöjet! det är lifvet, lifvet för hvad pris som helst jag begär. — Nej, ni har velat dö, ni skall dö! Leopoldine, som blef ursinnig af denna återupprepade bestämda hotelse, gjorde sitt sista bemödande att resa sig. Hennes redan uttömda krafter gåfvo genast vika för Victors, hon föll tillbaka nästan utan medvetande. Hvad Victor angår kämpade hans herkuliska natur väldigt mot giftet; och han måste utveckla all sinnesstyrka som återstod, för att försvara sig mot lifsinstinkten, — Eugenie! hviskade ban, bed för mig! O Gud förlåt mig! — Jag dör, svarade Leopoldine; slutet närmar sig, och för er också. 0O, förbannelse öfver er! Hon gjorde icke mera någon rörelse. Han kände på hennes hand, den hade stelnat. — Nu har turen kommit till mig, tänkte han. Han var nu ensam och gaf sin förtviflan fritt lopp. Hvad han lemnat stod ständigt för bans