Aftonbladet – 28 november 1843, sida 1

— Leopoldine, bar du skrifvit till din moder? — Ja, till min mor, till min man, till mina systrar, allt det der ligger i min byrå. — Hvar tror man dig vara? — Man tror, alt jag är hos min äldsta syster i Luciennes. Han svarade intet, hans blick mörknade. — Vet man, att du ändat dina dagar? — Ja, jag har nästan sagt det i mina bref. Hvarföre frågar du det? — Af ett infall. Smärtan började bli odräglig. — Victor, jag är mycket törstig. Han bjöd henne champagne ur en kristalibägare. — Nej icke vin, ge mig vatten! Hon drack och lemnade honom glaset. Han ville kyssa hennes hand; hon drog den tillbaka, De förblefvo tysta en stund. — Leopoidine.... och Gud? — Gud! utropade hon i det hon gömde sitt ansigte i. händerna .s-.han skall förlåta oss! — Kan hända! — Min vän, jag dör inte... man har bedras git mig, jag lider förfärligt, rysligt. — Du lider!.-Vill du att jag skall öppna dörren ? — Nej! men det är också inte möjligt....jag har lemnat nyckeln derute..— Diär då ännu besluten att dö? — Det är jag, -— Du ångrar inte det yUerliiga parti du tagit? — Nej, men Jag lider! — Och jag! Hon vred sig konvulsiviskt på soffon. Han stod framför henne Och betraktade benne tigande och