Aftonbladet – 28 november 1843, sida 1

hörjade älska hvarandra. Och bvad de äro skönt mina fält, mina skogar, mitt gamla kloster! Min: lrömmar uti skogarna, mina outvecklade önskningar och denna engel, som gjort det till er verklighet, jag ser allt detta! Öch du, har dv slömt dessa ögonblick af förtjusning? Jag bar aldrig med mim vilja förorsakat dig någon sorg, du har alltid funnit bos mig samma tillgifvenhet alltid funnit mig färdig att visa dig, huru myc ket jag älskade dig! Till döden! Leopoldine, hadq jag svurit och jag håller min ed. — Ol jag påminner mig det! sade bon matt jag var lycklig, skön, firad, berömd öfverallt, till bedd, beundrad af alla. Ja, lifvet var skönt! Ja: har uppoffrat allt, Victor, men jag ångrar de icke; ty du, också du har mycket älskat mig! Lampan, placerad i en alabasterskål, fladdrad och var nära att slockna. — Jag vet intet, sade bon, min syn börjar bl svag, tror jag . . jag ser nästan intet. — Inågra ögonblick se vi ingenting mer, ljuse dör förr än vi. — O nej, Victor! jog vill inte dö i mörkret! änd till sista ögonblicket vill jag blicka in i dina ögon jag vill se dessa blommor, jag vill se min hand mina anletsårag i spegeln! Hjelp upp lampveken jag besvär dig! — Det är onyttigt, det finnes olja. Men månan kan lysa oss, skönt månsken i afton. — Jag har förutsett allt; för att hindra det minst. luftdrag att intränga, har jag låtit betäcka rutorn: med mattor; vi kunna icke se himlen, vi skol icke se någonting . . . Hon uppgaf en svag suck. icke mer någor det bör vara et