Aftonbladet – 27 november 1843, sida 1

Nn Mn mottog honom med en värdighet, så lugn, att den liknade köld: — Kom in i milt kabinett, sade hon till honom, jag är alldeles ensam här, för att kunna vara så mycket mera trankil. Vi kunna vara säkra att ingen stör oss. Ge kusken befallning att köra er vagn till värdshuset. Stäng porten och tag ur nyckeln. Vi måste förblilva utan andra vittnen än-den Högste i detta högtidliga ögonblick, det enda som vi ega tillsammans i denna verlden, Vietor lydde och återvände derefter till Leopoldine. Han fann henre hvilande på en ottoman, medtagen af sorg och tröttbet, kläda i en. hvit klädning med en blomma i håret ech en blomsterbukett vid sidan. Kabinettets atmoser doftade af de mest genomträngande vällukter. Vietor var nära att qvälvas. Leopoldine räckte honom handen, den han betäckte med kyssar. — Ni-ser det, sade hon, jag har velat att detta ögonblick af kärlek, detta farväl för evigheten skulle förskönas af allt, som tjusat vår lyckas stunder. . Här på detta ställe, der vi tllbragt långa dagar med att betrakta hvarandra, att älska hvarandra, bland dessa blommor, dessa taflor, dessa konstalster, Här böra vi äfven se hvarandra för sista gången, för att i detta sista å!erseende sommanfattaalla fröjder ur vårt förflutna, Fru Vilmorins skönhet hade aldrig varit mera frapperande, men den hade förändrat karakter. Deh yterliga elegavsen, det verkligen utsökta i hennes toilett och allt som omgaf henre, voro om möjligt ännu merai ögoren fallende än eljest. klen i stället för den vanliga iiflisheten, i stället för de lågande blickarne, synies hon nu trånande,