Aftonbladet – 27 november 1843, sida 1

fattar hela det gudomliga af din försakelse; också vill jag göra mig värdig en sådan engel till maka Snart, min vän, skall jag komma in till dig och tacka dig ännu mer. — Så han älskar henne! suckade Eugenie, i det hon återvände tili sina barn. Ack! han kommer att blifva mycket olycklig. Då Victor blifvit ensam, öfverlemnade han sig åt en otyglad smärta. Han kunde icke tro hvad som händt. Delta är en egenhet hos de större sorgerna att man alltid börjar med att betvifl: dem. Han frågade sig sjelf, om det var sant at! ban hade afstått fråga J.eopoldine, om han tillåti henne uppoffra sig honom, och vid denna tauke var hans hjerta i fullt uppror. Han hade er svår kamp att kämpa. Tankan på Eugenie, si rörande och så ädelmodig, och på hans barn bi drog ännu mer att öka hans smärta. Afviköls ifrån pligtens väg kostar alltid ens lugn. Ickt en gång männerna kunna ostraffadt tillåta sig den hvad qvinnorna angår är det bjertats död, om del icke medför hela deras varelses undergång. Ett bref ankom från Leopoldine. Ni vet ju allt, Vietor? stref hon. )Ni vet all och ni gråter som jag, ty di älskar mig, som jag älskar er. Hvad som händt i dag, skulle nödvändigt inträffa förr eller sednare; allt skiljer Oss våt, ty vi äro icke födde för hvarandra. Jag har plofvat er hustru att krossa våra hjertan, att jag picke skall återse er mer än en gång till och ja: skall hålla mitt löfte. Ni skall dörua om var,det af min uppoffring, och det är i denna tanka jag finner det behöfliga modet för att upfyllz den. Det återstår mig ännu en pligt, den at! påtergilva eder ert löfte. Ni ör fri, dessa så dyr