Aftonbladet – 25 november 1843, sida 1

mig. Ingenting skall återge mig hans kärlek. Kärleken en gång utslocknad, lågar icke opp på nytt det är också icke för mig, som jag ber, det är för honom! Victor steg opp på nytt. -— Eugenie, ni marterar mig. Jag kan icke, jag vill icke höra mera. — Låt honom gå, min fru, inföll Leopo:dine. Hvad behöfver ni honom nu? Jag känner att min ställning tvingar mig att fälla mitt hufvud inför er, att jag bör höra då ni talar; tala, jag hör er! — Tro icke att jag är känslolös för edra lidanden, sade Eugenie åt markisinnan. O! nej, jag har icke en så hård själ och jag har sjelf lidit så mycket! Och likväl, hur mycket skulle jag icke ha att säga er! Ni vet icke hvilket lif vi förde innan ni kom att bryta er in i vår helgedom. Ni vet icke huru lyckliga vi vorol — Ni, min fru, ni var lycklig, men han!.., — Han var det också; han kände ingenting bättre. — Han kände ingenting bättre, men han tänkte, han drömde det och drömmar som icke reaisera sig döda oss. — O, ni har röfvat ifrån mig min make, min Victor! I — Nej, nej, tusen gånger nej, min fru! utropade markisinnan med kraft; jag har icke röfvat från er eder Victor. Eder och min äro icke amma person. Eder var en ung man, okunnig allt, utan karakter, utan talang, utan behag; det rar en landtman, förvånad vid åsynen alett frunimmer, utan begrepp om verlden eller sig sjelf. ch se nu hvad jag har gjort: en af de mest