Aftonbladet – 20 november 1843, sida 1

För öfrigt yttrade bon ingen förebråelse, inger klagan; bon visade sig lika öm och mild som vanligt. Då Victor emottog hennes bref, komm tårarna i bans ögon: han var nära att genast åter vända till Poitou, men han fängslades af en all för mycket förledande makt, gaf åter igen vik: och Eugenies hela sällhet var försvunnen. En dag emot klockan tre på eftermiddagen in trädde herr de Laliere i fru de Vilmorins bou. doir. Han var icke nu mera den försagde landt. mannen, okunnig om sällskapslifvets seder oct bruk; han var eit lejon i ordets fulla utsträckning, icke elt kontrabandslejon, som det gifves si många, utan en elegant, snillrik, ung man, som visste att begagna alla sina fördelar, utan att minsta mån synas inbilsk, vacker och Jysande öfverallt och alltid; kortligen, en af dessa varelser, som äro skapade att beherrska andra och hvilka man uppriktigt måste beundra, då mar eger nog själsstyrka att ej afundes dem. Fru de Vilmorin emottog honem med det småleende som på en qvinnas anlete innebär så mycket Det innefattade både högmod, belåtenhet och passion. Hon räckte honom sin hand, den han förs! kysste: vördnadsfullt och sedan en stund behöll i sina. — Ni kommer sent, Victor, sade hon till ho: nom, jag väntade er för att besluta om min toi lett för i afton; ty jag vill bli balens drottning — Ni behölver endast visa, er, min söta Leo poldine,: så skall ingen tvista med er om kronan — Jag begär inga komplimenter, min herre endast ett råd. — Som ni behagar. — Välan! hvad säger ni om en krans af lef