Ssorspelattning VvIad universitetet I Lyon Ultlnallile en man af tvetydig renlärighet, utfärdade Han: Eminens en skrifvelse till universitetets rektor. hvari han väl — att börja med — helt beskedligt framställer en fordran, som ingen tolerant styrelse nu för tiden afslår, nemligen att hvar och en elev i en offentlig läroanstalt är berättigad at! få religionsundervisning genom lärare al sin egen trosbekännelse,. — Menx, fortfar Hans Eminens (och här framsmyger den jesuitiska utsträckningen af anspråket till andra ämnen än religionsundervisning) — en katolsk ungdom behöfver en alldeles katolsk undervisning; en panteistisk, deistisk, theistisk eller protestantisk filosofi passar sig icke för densamma; dess religiösa tro måste afvisa både läraren och hans lära. Då protestantismen söndrar sig i det oändliga, så måste universitetets portar öppna sig för alla pastorer af de talrika evangeliska kyrkor, som i hvarje ögonblick alstras genom protestanternas fria forskning och fullkomliga oberoende i religionsämnen. Far universitetet, till följd häraf, sitt sköt emottagit professorer, hvilkas grundsatser oroa de katolska familjerna, så finnas dock talrika och ärofulla undantag. Jag vill ej träda universitetets rättigheter för nära; jag erkänner med aktning dess visdom; men jag är sänd af Herran, att låta min klagooch varningsröst ljuda, när ulfven tränger sig i fårahjorden. Icke ,pressens skällsörd, icke de akademiska-katedrarnes deklamationer, icke förföljelse och förtal skola försvaga den ifver, som jag hemtat från en källa, hvilken verlden icke känner. ) Så länge de katolska ynglingarne blott åtnjuta katolsk undervisning, skall jag gilla den lärdom, som unipversitetels anstalter förskaffa detsammas elever. Men om en professor, som är anstucken af tviflets anda eller af materialismen, börjar inplanta sina giftiga läror i ungdomens hjertan: om han missbrukar sin ställning, för att skaka uppenbarelsens auktoritet och undergräfva katolska relhgionens grundvalar: då skulle ett längre fortsatt stillatigande vara oförenligt både med mitt kall och med värdigheten af den plats jag innehar. I sådan händelse skulle jag först varna er, herr rektor, och om då icke snart åtgärder; förspordes, som betryggade invånarne i mitt stift mot hvarje vidare fara, skulle jag anse en längre närvaro af någon katolsk andlig i edra lärosalar som en bitter förödmjukelse, och intet ögonblick förblifva i tvekan öfver hvad jag hade att göra. Jag hoppas att icke blifva tvungen till någon för mig så smärtande ytterlighet; mer då jag icke känner hvilka personalförändringar, som styrelsen ärnar vidtaga vid universitetets härvarande läroanstalt ), så! anhåller jag att ni behagade lemna undervisningsministern kännedom om det bes!ut, som jagl skulle fatta, ifall de unga katoliker, som lyda under mitt stift, blefve lemnade till pris åt filosofiska föreläsningar, som stodo i motsägelse till vår tros kännemärke, (symbola fidei) och katolska kyrkans läror. Professorernas läror och den katolska kaplanens måste ömsesidigt understödja hvarandra ). När förhållandet blir annorlunda vid något läroverk, så är kaplanens närvaro öfverflödig; ja, den skulle innebära en ytterligare våda, emedan den lemnade föräldrarne qvar i den förderfliga villfarelsen att deras barn åtnjöto en katolsk uppfostran.n Detta är åtminstone rent språk. Kardinalerkebiskopen i Lyon fordrar utan omsvep att regeringen icke måtte hädanefter tillsätta några offentliga lärare, innan förslaget blifvit först understäldt de andliga myndigheterna och af dem gilladt, och han hotar att i vidrigt fall sätta i mindre bannp de läroverk, hvarest en för nyssnämnde myndigheter misshaglig lärare blefve anställd. Kunde samhället blott för ett ögonblick låna örat åt dylika anspråk, så hade prestväldet ett steg allenast ytterligare att taga, för att bemäktiga sig det så länge återsökta privilegiet på allmänna undervisningsverkens allenastyrelse. Genast efter offentliggörandet af kardinal de Bonalds skrifvelse, uppträdde biskopen af Chalons med en annan, hvari han förklarar sig i allo biträda sin höge embetsbroders åsigter och ärna tillämpa dem. En händelse,, säger han, har hinträffat med en professor, som håller kollegier, memligen att han icke tror på någon Gud, att han är rationalist, panteist etc., kort sagdt hvad som behagas, men hvilken önskar sig så många . ;kolleganter som möjligt; ty detta är likväl huf-J? ;vudsaken, Då han endast befinner sig omgifven af katolska familjer, hvilka göra sig räkning på att deras barn skola uppvexa i kyrkans tro, så har han, för att tillfredsställa dem och icke glfva ämne till anmärkningar, dragit försorg om.. att skaffa en katolsk biktfader åt eleverna, och denne biktfader är en tolerant prest. Med ho-EJ nom till förkläde, föredrager han sina sköna lä-P?? ror i en filosofisk kurs, den han visligen förelä-N: ser sjelf. Hvem kan nu klasa? menar man. Eleverna gå i messan, två gånger hvar vecka, och bivista biktfaderns katekesförhör; ja, de beredas som andra till skrift, och gå till nattvar-5? DA i AMA AA oh må NN Sed AA ee mm -— VV AA rt AA TIA -n NV OK s Ö mm D den första gången. Hvad bör väl styrelsen göd ra? Bör den tro på alla dessa demonstratioat a ) Månne denna förborgade källa skulle kunna befin-i nas i något jesuitiskt profess-hus, der den högre in-de vigningen, som bekant är, medde!as? — Bibeln kan lat ej här menas, ty den känner verlden. gå ) När kardinalen talar om Universitetet blott, utan mm Ja 2