— Är ni nöjd? sade hon till honom. — Ack, min fru! svarade han sakta. Hela det öfriga af aftonen sysselsatte hon sig blott med honom. Han dansade ej och hon dansade ej heller. Hon slösade på honom det Jljufvaste leende, de kokettaste miner, de mest passionerade blickar, till de andras stora afund. Han kände sig berusad af kärlek och egenkärlek; alla märkte det, och att man talade derom, det förstås af sig sjelf. Allas tankar voro sysselsatt: med Eugenie; man beklagade henne för att fi det nöjet att tadla henne. Sådan är verlden Den hyser sällan medlidande, om ej för att dölja en elak afsigt. Victor var den siste, som lemnade balen. De begge gamle hade redan längesedan återvändt till klostret. Från denna stund föregick en hel revolution hos honom; till sitt yttre var han alldeles oförändrad; men Eugenies hjerta sade henne att allt nu var olika emot förr. Han gick bort och kom tillbaka på samma timma som förr han var god mot sin hustru och bjertlig mot sin: barn; en ointresserad person skulle i hans lugn: ansigte ej kunnat upptäcka minsta spår af der passion, som rasade i hans bröst. Sedan den dag då han bivistat balen, hade han utan tvifvel erhållit en skarp tillrättavisning; ty han visste på ett förundransvärdt sätt att dölja sina känslor och sin inbillnings drömmar. Fru de Vilmorin skulle ännu tillbringa några veckor på orten; man taJade fortfarande om deras hemliga förbindelse: imedlertid kunde ingen erhålla bevis derom. Då de träffades i sällskaper, syntes de, om icke just likgiltiga för hvarandra, åtminstone såsom