Aftonbladet – 17 november 1843, sida 1

Eugenie gaf akt på honom i tysthet; hon sökte i hans tankar läsa orsaken till hans besynnerligbet; hon skickade till honom barnen, hvilka han kysste likgiltigt. Den stackars qvinnan tryckte dem till sitt hjerta, för att lemna dem upprättelse för denna orättvisa . En af dem öppnade sin faders skjutväska och tog fram derur silfverglaset, med hviiket han började leka. Så snart Vietor märkte det, ryckte han det ur hans händer och, öppnande sin chiffonier, insalte han den dyrbara piesen, i det han förbjöd alla, att för framtiden röra dervid. Victor sof icke om natten. Han irrade omkring, gick ömsom att bedja i kapellet, der han ständigt såg en enda bild framför sig, ömsom vandrade han: under de stora träden, för att finna tystnad och svalka. Han hade en fullkomlig feber. Följande dagen utgick han redan i daggryningen, utan att besöka sin fru, och då han saknades : vid frukosten, kunde fadren icke hindra sig ifrån att anmärka, det Victor på någon tid blifvit mycket fantastisk. Han vågade icke nalkas mötesplatsen före den öfverenskomna tiden; ett slags blyghet återhöll bonom. Han genomilade omgifningarne, fälten, skogarne. Bondfolket såg på honom med förvåning, och frågade hvarföre den unge herr de Laligre så der språng omkring. Enfaldigt folk fatta icke själens större revolutioner. Klockan slog tu; då han vandrade till Sörenkällan. Hans jagtkostym, af mycket god smak, gjorde honom till en helt annan person, än då han visade sig i sina vida pantalonger och sin gråa sidenväst. Markisinnan satt redan på samma ställe, som hon suttit aftonen förut, med hul