Aftonbladet – 17 november 1843, sida 1

— Välan! så kunnen j ju tillbringa vintern tillsammans i Poitiers. i o— Icke jag, min far; jag lemnar. icke klostret. Jag tycker ej om stadens buller. Jag har vant mig vid vår tysta dal; skiljd ifrån den, skulle jag ej uthärda lifvet. Derföre stannar jag qvar. — Huru? Vill du skiljas från din man? — För hans eget väl måste det ske. Mina barn har jag qvar här hemma och deras far kommer ju tillbaka till oss. Då den milda, ädla qvinnen talat dessa ord, aftorkade hon en tår, som rann på hennes kind, och steg upp för att söka upp sin man. Dagen derpå lemnade han ej. sitt: hem; han sysselsatte sig med tillredelser för aftonens fest; Han befallde sin betjening. att kläda sig grannt, han lät putsa sitt åkdon och rykta hästarna med en utomordentlig omsorg; han sjelf hade klädt sig enkelt, men med smak, och lemnade sitt rum en timma före grefven. Eugenie betraktade bonom med en viss stolthet, blandad med misstroende, och hon vågade ej omfamna honom af fruktan att skrynkla hans vackra linne: Festen var lysande och spektaklet gick ganska väl. Fru de Vilmorin, som åtagit sig hulvudrollerna, utförde dem som en fulländad skådespelerska. . Hennes beröm var på allas läppar, och när hon efte? spektaklets slut åter inträdde i salongen, kände alla fruntimmerna sig. svartsjuka och karlarne voro betagna. Victor var alldeles; förbryllad. Han var den siste, som närmade sig henne. För första gången i sin lefnad deltog han i en fest, der den qvinna, som han tillbad, gjorde les honneurs! Leopoldine kom nu fram till honom: hon hade sökt honom länge.