Aftonbladet – 16 november 1843, sida 2

starkare kämpe än den stackars Victor, som, försvarslös, öfverlemnade sig åt en så farlig siren. Hon var den första som tänkte på att begifya sig hem och frågade hvilken väg hon borde följa, — Det tyckes vara er bestämmelse, att alltid ledsaga mig, min herre. Jag träffar er öfverallt som min gode genius, och jag vet verkligen icke, buru jag skall tacka er derförJag och Trim äro straxt färdiga att följa er. De stego utför kullen, derpå utför en annan höjd och ankommo till stranden af Boivrefloden. — Några steg härifrån finnes, en källa; dit jag skall föra er, min fru; det är en af trakteng vackraste belägenkbeter. Fru de Vilmorin samtyckte dertill och inträdde med Victor i en skog på sluttningen af höjden. Källan visade sig oväntadt för deras blickar, omgifven af stora ekar. och till hälften skyddad af ett hvalf i ruiner, hvars kringspridda stenar, som hejdade vattnet i dess lopp, åstadkommo små kaskader. Denna Spegelklara källa, Omgifven af murgrön och skogsrefvor, förtj.nade i sanning det beröm, som den unga mannen egnat den. En tjock och blomstrande mossa betäckte jorden rundt omkring. Markisinnan satte sig, Och i det bon lutade sig ned, drack hon ur sin band. Darrande framräckte Victor en vacker förgylld jagtbägare, den hän fått af sin mor och alltid förde med sig i sin jagt väska. Hon såg på den, mnan hon bhetjenade sig deraf, och berömde mycket dess form och dess prydnader. . — Min Gud! tillade hon, avad detta ställe är herrligt! Om jag egde det, skulle jag här låtal ippresa ett monument, värdigt den sköna nej-; lep. Hvad man här skulle finna sig väl, i det