Aftonbladet – 16 november 1843, sida 2

mande förkasta. Hr Eckstein ptror, att den så djupt misskända historiska naturen hos menniskoanden måste återvinna sitt öfvervälde, och endast kan återvinna det på naturens eller organismens väg, ej på abstraktionens icke lifgifvander, andefattiga väg Häruti har ban visserligei fätt, men har för sitt ordkram förbiselt, att den hittills så djupt misskända historiska naturen numera Just fordrar, att man en gång måtte läsa Historiens blad på begge sidorna: ej blott i dynasternes, hierarkernes och aristokraternes intresse, utan äfven i den mindre rikt doterade mensklighetens; ty äfven om denna talar Historien. Och ingen annan, än den, som är djupt okunnig om fransyska bildningen, eller ock med flit vill förvrida begreppet derom, samt misskänner hela den inbrytande tidens mening (ty ditåt peka väl baronens finger, oaktadt han blott insinuerar den franska bildningen och Lamartine,), kan påstå, det denna tid jäfvar, förkastar eller föraktar Historien, Den fordrar endast, att man icke, såsom hittills, skall läsa häfderna halft, och se historien skrufvad efter några smickrares afsigter. Den framfordrar förflutna århundradens vittnesbörder ostympade, oskrymtade, befriade från lögnens fernissa så mycket som för oss möjligt är. sedan man så väl lyckats sopa igen tusentals spår efter sig, hvilka beklagligen numera äro oåterställbaras Men nog ville man gerna sätta äfven dem i ljuset. — Månne väl t. ex. den man, som skref Les Crimes des Rois de France och les Crimes des Reines Fde rance, ickegick historiskt tillväga, eller ej berättade hvad seklernas dokumenter framlade? Månne de, som upptecknat girige munkars, ränkfulla presters, liderlige biskopars lefverne, icke författat historien likä väl, som de, hvilka skildrat gudfruktige och rättskaffens mäns gerningar? Skall Hr Eckstein neka sådant? vi förmoda det ejt Baronen kommer mot slutet ända derbän, att han tror, det hela det feodala, liberala, republic kanska, moraliska (?) Europa af gamla slaget, nästan helt och hållet upphört att existera: att i närvarande stund ett borgerligt Europa de facto är till; hvilket bar-så väl sina fördelar, som sina brister : att detta borgerliga Europa hyser i sig fröet till vidare utvecklingar, äfvensom fröet till sociala förändringar, likasom en fiskromm hvimlar af yngel Afräkna vi den sista bildens oskicklighet (såvida det icke är Hr E:s allvarsamma mening, att det borgerligan Europa är att förlikna. vid ett fiskslägte, likasom det gamla, moraliska, Europa förmodligen var et nobelt, kungligt lejon-och tigerslägte), :å återstår i hela den öfriga perioden en mening, som vi anse hvar och en, sjelfva Lamartine inberäknad, kunna vara nöjd med. Hr E. påstår väl, att alla dessa vidare utvecklingar, icke skola kunna ske genom theoriens brännspegel eller en pur theorelisk praxis, hvars nakna theorier blott äro ,eviga mödrar till en myckenhet ondt, som baronen uppräknar. Häruti gifva vi honom rätt; såvida hen ständigt förutsätter theorier utan motsvarande grund: haltlösa hugskott. Men man kunde fråga honom tillbaka; om han då vill vara en evig fader till det oupphörliga och dumma påståendet, att den nya tidens bildning endast traktar efter theorier, som bestå i hjernspöken, och icke fastmer begär sådana, som låta utföra sig (det brukas ju till och med, när det passar sig, just förebrå tiden dess materiella och praktiska tendens, som det heter?); samt genast är färdig, att bortkasta en theori, så fort der befunnits oduglig? Hvad bevisar väl detta, om icke motsattsen till hvad Hr E. förebrår fransyska bildningen, Lamartine och tidehvarfvet? Tydligt är, ett haltlösa theorier skola kunna framkomma och visa sig i vårt sekel, likasom i alla föregående (länk blott på Alkymiens, Astrologiens, Nekromantiens tomma theorier, hvilka alla blomstrade i den grundliga Medeltiden, och -sedan hela den gudomliga Legiti-mitetens theorill); men: den afgjorda böjelse man nu har, att förkasta theorier, så snart de bevisa sig bestå i hugskott, då man deremot förr med en tusenårig seghet: qvarsatt vid befängdheter, o— aktadt de ständigt ställde sig för ögonen, måste väl intyga, alt man mindre nu, än förr, är svag för det blott iheoretiska nakna grubblet, utan innebåll, sanning och väsende. Hvad v. Eckstein sist säger, är deremot förträffligt och försonar oss rvästan med det öfriga tomma krimskramset. Han alar om hvad som endast förmår sammanbålla nenniskornay bilda en församling och uträtta nåot varaktigt: Det är försakelsens christliga djup; let är martyrdomens, den äkta hberoismens oförvanskli acvid. Endast det, som lefver under en jelfpålagd tuktan, sammanfogar sig; allt annat skingrar eller bortfladdrar, och Jlemnar intet pår eftersig., Men vi fråga Hr E. och hans vänner: på samvete, hvad som berättigar honom; ler dem, till den hårda; den djerfva — och, såom obevist, alldeles Ochristliga — förotsättninen; att Lamartine eller de andre ;modernen, åt vilka ban måttar, icke kunna vara män af förakelse, martyrdom och heroism? De få kanske cke ut för att svälta och frysa innan behof göes, eller af sjelfpålagd tuktan onödigtvis (såsom å visse helige i forntiden föresatte sig att stå na år nå ett ben. utan att röra sir otäöllatVe