Aftonbladet – 16 november 1843, sida 1

flutna, ärofulla, ridderliga tider. Denna dagen klättrade han, mera dyster än någonsin, långsamt uppåt kullen, som för till slottet, då han i detsamma hörde en sång öfver sig. Det var ingen bondflicka som sjöng. Konstiga modulationer, svåra löpningar tillkännagåfvo ett djupt studium af konsten. Imedlertid var tonen så melankolisk, att den nästan framkallade tårar i hans ögon. Han lyssnade på sången ända tills den upphörde. Då beslöt han att fortsätta sin promenad. I samma ögonblick han hunnit fram till de spridda stenar som bildade ett slags trappa, lyfte han upp ögonen och blef varse en qvinna sittande några steg från honom. Hon var hvitklädd; en gas-slöja, som omgaf hennes hufvud, fladdrade så att hon nästan vidrörde, den på ruinerna uppklängda murgrönan. Detta fruntimmer riktade sina blickar på dalen; vid hennes sida låg en ritlåda och en påbörjad ritning, som tillkännagaf bennes sysselsättning. Då de Laliere närmade sig vände hon sig om, och han igenkände markisinnan de Vilmorin. Markisinnan rodnade starkt i det hon varseblef Victor, och. en liten hund; som låg vid hennes sida, rusade upp, skällande. — Jag ber tusen gånger om förlåtelse, sade den unga mannen, långt mera förlägen än hon; jag störde er kanhända. ; — Visst icke, min herre, jag hade gått hit, åtföljd af Trim, och jag glömde mig i det jag betraktade den sköna dalen. Ert Poitou är verkligen intagande; och jag lyckönskar mig hvar dag, att jag kommit hit. i — Det är mycket långt från Servilliers til dessa Tuiner; hur kunde ni bege er hit utan nå gon beskyddare? ,