Aftonbladet – 15 november 1843, sida 2

LAMARTINES OPPOSITIONS-PROGRAM. Åtskilliga af de mest lästa Pariserbladen hafva råkat i eld och låga genom någonting, som de kalla Lamartices Manifest. Vi skola meddela våra läsare ett utdrag deraf. Men, innan vi göra det och innan vi för egen del tillägga några betraktelser deröfver, skola vi anföra de ord, eller rättare de bittra förebråelser, Pariser-ultras med rik band utkasta emot en man, som de aldrig kunna förlåta för det, att han med egenskapen af skald förenar den, att vara politiker. Ju längre Lamartine, i följd af sin kärlek för rättvisa och konseqvens, drages på sin bana till den venstra sidans yttersta kämpar och demokratien, ju skoningslösare angripes han af Journal des Dåebats, samma blad, som förut smekte honom. På efterföljande sätt talar nu detta Pariserbi: Herr de Lamartine, pluralitetens flygelman under de ryktbara diskussionerna 4838 och 4839, denna man, som så bittert förekastade koalitionen, att hon trampade furstarnes prerogativer under fötterna, förbetsar sig nu ända derhän, att ordentligt hota Julistyrelsen. Denna styrelse är i hans ögon numera blott en Bestickelsens regering, en regering, som med sin sköld täcker den industriella Feodalismen och alla folkets plågare, en oligarkisk, en aristokratisk, en teokratisk. kort sagdt, en kontrarevolutionär regering! Hvilket. annat botemedel skulle väl emot en sådan gifvas, än ånyo: en revolution, som ock Hr de Lamartine med någon skygghet låter skina igenom sina ord? Ack, en skalds revolution! men som de göfre, genom hans välljudande fraser uppretade fantasierna skulle förvandla till en sann, en blodig revolution. Deri ligger faran af alla dessa i sig sjelft så arma deklamationer. Hr de Lamartine tror sig blott spela med erd, eller på sin böjd med oskadliga idter ... Han ljungar ut i verlden ett program ... Han har ingenting mindre i sigte än en pånyttfödelse af all politik, så väl oppositionens egen, som regeringens. Han talar ifrån höjderna, bans stämma är en regents: före honom har man endast gjort fel. Vi säga Hr de Lamartine på förhand: han skall alltid vara och förblifva en lysande skriftställare, men statsman aldrig, ej en gång partiförare. Det skall lika litet lyckas honom, att regera de Venstre eller Radikalerne, som han förmått uteslutande leda de Konservative. Den enda lön, som väntar honom, är faktionernas ej alltför allvarsamt menade lofqväde, jemte den bedröfliga äran, att se sitt för ej längesedan så rena namn (namnet var rent, så länge det tjenade J. de D:s politik) nu begagnas till prydnad för laglösheten. Efter alla dessa utflygter emot Lamartines person, och luftiga spådomar, som alltför väl, åtminstone till någon del, kunna slå in, utan att en sådan bändelse med hans individuella ära eller utgång på faktionernas strider bevisar det ringaste för eller emot sanningen af Lamartines framställning: låtom oss höra hans egna ord i det beryktade programmet. Det förtjenar ganska väl att behjertas äfven hos oss; ty rättvisans grundsatser och folkens ställning äro sig nu något när öfverallt lika. aEnkelt och öppet bör Oppositionen uppställa frågan emellan regeringen och sig. Det är frågan om den fransyska revolutionen. Frågan är att veta, om den på ett sundt sätt uppfattade fransyska revolutionen — d. ä. den logiskt fortsatta utvecklingen af en ny samhällslära, sådan som den mot slutet af förra årbhundradet utgick ur ett stort folks ande och vilja — skall blifva stående på sin bana, eller skrida fram. Frågan är att få veta, om den för tretton ar sedan genom en folkrörelse till lif uppkallade Julii-styrelsen tjenar samhällets framgång till förbättring, eller motarbetar den: fulländar revolutionen, eller vanställer henne. Frågan är, om 1830 betyder fortsättning af, eller ånger öfver 4789. Man måste en gång för sig få gifvet, om idernas revolution, lagd i regenternas händer, går uppåt eller stryker utföre. Slutligen måste man veta, om Frankrike skall gilla eller ej, att er regering, grundlagd för räddning och upprätthållelse omsssassn sn I r vigt AT: 1 IF EL Rss . 2 AE