Aftonbladet – 15 november 1843, sida 1

träffat, då hade det goda förståndet kunnat återvända. De skiljdes nu åt uton att yttra något mer. Victor reste bort och Eugenie återvände till sina barn. Den ene kände ett samvetsagg, den andre led redan en bitter sorg. De tre dagarne, som Victor var borta, förflöto helt dystert vid klostret. Eucenie sjöng icke mer, under det hon arbetade, hon vick ej mer hvarje morgon att leka på den gräsbeväxta gården med sin son. Långsamt vandrade hon i klostergångarne, el!er bad hon i kapellet, eller blickade utåt väsen. Förgäfves sökte man öfvertala henne att fara till Servilliers, för att återgälda det besök, som nu aflagts redan för fjorton dagar tillbaka, men hon kunde ej låta förmå sig dertill, hon ville afbida Victors återkomst och hade Jofvat honom, att dessförinnan ej fara bort. Andtligen anlände han. Han bade med sig en offert, i hvilken fanns nya kläder, Parfymerier och en mängd småsaker hörande till toiletten, hvilken han ända hittills hade försummat. Då Eugenie varseblef dessa nya omsorger, frågade hon orsaken dertill. — Jag blyges, svarade hav, då jag besöker våra grannar, att se ut, som en menniska före syndafloden. Jag har märkt, att man Skrattar åt mig, och det nöjet vill jag ej skänka -någon. Fru de Lalidre svarade icke. Men när hon såg sin man i en präktig morgonklädsel, som fördeliktigare visade hans vackta vext, då, i stället för att såsom förr känna sig stolt deröfver, kunde hon ej afbålla sig från den tanken, att det icke var åt hennes skull, som han egnat all denna omsorg för sin yttre person. Då middazen intogs, edde grefve de Lalidre talet på Sery:! 1ers, påstod