Aftonbladet – 15 november 1843, sida 1

— Nå ja, hvad är det då så förvånande? — Ack Victor! ännu hafva vi icke varit åtskiljde i tre dagar! Och hon föll snyftande i hans armar. Han besvarade hennes smekningar och kände sig sjelf djupt rörd. — Nå väll så far jag icke, om det är dig så emot, min vän. — Verkligen? — Ja visst. — Men om det är nödvändigt? — Ja, min far, jag måste tala med notarien, för insättningen af en summa penningar, hvarom har tillskrifvit mig. — Då, min bästa Eugenie, vore det ju barnsligt alt ej låta din man resa. Låt du honom sköta sina affärer. Du är hans hustru, sysselsätt dig med dina pligter; på dig liksom på honom hvi!ar ansvaret för dina barns framtida väl. — Din far har rätt, Victor, sade hon nedslagen; du måste begifva dig af. — Öch du lofvar mig att bli förnuftig? — Ja, min vän. — Då reser jag så fort vi kommit från bordet, Tack för din medgörlighet; jag skall bevisa dig, att jag Också önskar snart se dig åter. Sedan gårdagen hade en ledsam förändring inträffat inom detta hem, der lugnet hittills hade herrskat. Hvar och en hade sin hemlighet att dölja, väl endast obetydliga hemligheter; men den första tanke man förhemligar är liksom fröet, hvilket gror uti jorden och spirar opp till ett träd. Om de öppet bade förklarat sig för hvarandra, om de hade Yppat sin själs innersta tankar, un-; der den ögonblickliga brytning, som nu hade in-!