Aftonbladet – 14 november 1843, sida 3

röa i syna sum kokta kräfter, å kongen skrek må, men ingen ble slu på hva han sxe; rätt möet kunde en inte heller si af konga-fulget; ja sto dar å blade i solå te ja? ble turr i halsen. Dä ä fon hva här dåmma, sa ja slutelia; togga väl, min gusse, så gör dä ingenting,, sa en kleppare te aggetör, sum sto dar bakum i e kringelter mössa. En ilihärmelr skräll mä vägner å åkande mennesker va dar te löckta. Qvenfulka hade kurta urvuxna kulta (de kunne fälle ta tt lite likare ty på se den dan töckte ja !) å harra ginge dar må stora påkai näfven å små störda Pipsmocka, så innelra kurta, att dä va ett harrans undervark att de inte schvedde näsera på se. En odräjel? mängd hästa sen! å hva de ree å krängde å skreke å poadel män 1 så ändå inte rätt fötfadit ut, sum ja vell sa, å hure de gufsa å gufsa än bit och än dit — dä le inte rätt möet för styfvern. En långNäs) passon, sum hade e hviter mössa på se, hade de möet att säa um; qvenfulka, va i synnerhet gudommelit förvetna på en. De mente tro på (ja burde hure de sae se imella a) att han hade vatt möet vacker i sia onge då (å, ja sa nte sä2, Vest va han så dar tämmelia, grannlajler å fiphyllter.) Han hade dar te mä vatt ute hos Turka å lärt se en hel hop strek, å te löckta fått sett gifte frå kejsan i Harem, sae de, nva dä Sulle betya. Renegat, skreke de i böen, hva de mente miöet. Men han sto se väl Nos kongen, å sktade inte dere, blarr Ja velle väl du sulle sett stullatyet ett betel Hästegufset, sum aldri to slut, tuppafjära, sum farrade dåmmet, karretera, liberiera, kongafulget å påfven i de hvita lufva; å burt kumderannet, musiken å trummanret — fast dä tänker je j hurle änna ner te erat, fur dä va mä då likesta a hurt i vala. I sjövika hade de kumderat upp tri stora skep, mä ölver de hunra kluta på hvart ett; — mongedelia flagger: åmerikanska, tyska, ranska — män dä håller ja för stullet, ty hva sa ett schwänskt skep mä andra flagger än si