Aftonbladet – 14 november 1843, sida 2

I mm mm mm MMMM fta om, för att se efter om han icke kom och ånade endast en half uppmärksamhet åt fru de Vilmorins artiga frågor. — Jag väntade min man, som är på jagt, sade hon ändtligen; han kom ej hem till middagen; jag fruktar att ovädret och mörkret har öfverraskat honom, och jag känner mig ganska orolig. Det började regna så häftigt, att Eugenies tunna klädning och äfven det fremmande fruntimrets ridklädning snart genomträngdes deraf. De kommo fram till klostret gepomvåta och nedstänkta af smuts. Mörkret hade nu inbrutit och för att fullkomligen visa sin gästfrihet, nödsakades fru de Laliere tillbjuda fru de Vilmorin att begagna en af sina klädningar, Medan hennes amazondrägt torkade; hon anförtrodde markisen åt sin svärfars omsorg och förde markisinnan in i sin sängkammare. Stormen skakade den gamla byggnaden i dess grundvalar; man kunde trott alt de lössläppta elementerna arbetade på dess förstörimg. Eugenie tänkte uteslutande på Victors frånvaro; tyst och mekaniskt egnade bon markisinnan sina omsorger. Denna, som var förskräckt af ovädret, teg likasom Eugenie. — Vid ett sådant här tillfälle känner man bebof af att be till Gud, sade hon till den sednare, tycker inte ni så, min fru? — Jo visst, och om ni behagar, så låt oss gå i kapellet, innan vi stiga in i Salongen, svarade Eugenie. . losterkapel!et i Marle har bibehållit hela sitt imponerande utseende; det Var ännu sådant som munkarna lemnat det, enkelt och mycket antikt: två englar af mer än naturlig storlek hålla en legend öfver altaret, under det stora fönstret med målade rutor: ingen ting kunde vara mera imponerande; och vid det sv2ga skenet från en liten hängande lampa hade detta kapell midt under orkasnernas tjut en nästan hänförsnde anblick, De begge qvinnorna föllo på knä, begge under förskräckelsens intryck, men Euogenie fruktade icke för sig sjelf.