Aftonbladet – 13 november 1843, sida 2

hvilkas talan föres af Minerva, ännu icke hemtat den ringaste lärdom af de sednare årens händelser, ehuru dessa i så många afseenden bordt vara lärorika. Om vi nemligen än icke äro noz ohöflige att tro Minervas redaktör om den kortsyntheten, att vara till den grad naivt oefterrättlig, som det vill synas af dessa rader, så ligger det likväl för en dag, att meningen är att förkunna, det andra finnas, som äro det, och häri ligger i alla fall ett psychologiskt fenomen, som är förundransvärdt. Förklaringen öfver ett sådant fenomen är likväl icke serdeles svår. En regent i det monarkiska Europa lefver i sjelfva verket så afstangd från folket, dess vanor och dagliga behof, och den egentliga hofomgifningens intresse, som utgör hans närmaste umgänge, står genom sakens nalur, såsom till sitt väsende utgörande en statslyx, i ett spändt förhållande till folkets intressen. Den förre måste af vanan att ständigt höra endast beröm och artigheter från de närmaste, så vida han icke har en ovanligt stark själ, ledas till höga begrepp om sina egna insigter och lätt fatta ovilja mot dem, som hafva till pligt att framdraga det anmärkningsvärda, det vill säga mot all opposition, och det sednare.ellef Hofyvet ser bela sin fördel deri, att und väl) a och förstärka en sådan sinnesstämning. Häral komn er den erfarenhet, man har derom, att regeitferne i flere konstitutionella länder varit eller äro böjde, alt heldre lyssna till en sidoinflytelse af enskilda vänner och gunstlingar, än äfven till de konstitutionelt ansvarige rådgilvarne, och deri ligger orsaken till bildandet af en kamarilla, ett Brahevälde, om vi så få kalla det. Ännu starkare måste då obenägenheten gifs va sig tillkänna mot oppositionen iblaud riksdagsmän, revisorer, pressens organer m. m., emedan fordringarne der framträda mera rätt fram och 0förställdt, utan att alltid kunna förberedas och modifieras genom den lenhet och artighet i framställningssättet, som eger rum i det personliga umgänget. Besinnar man allt detta, så år det äfven lätt nog begripligt, att den beskedlighet,, d. v. s. den moderation i sättet, som, enligt de de vuerade tidningarnes eget påstående, efter den sista riksdagen varit iaktiagen af oppositionspressen, lätt kunnat invagga vederbörande i en ny slummer ifrån det korta och förskräckta uppvakaandet näst före sistlidne riksdag, och alt de jemnväl ifrån denna omständighet (ehuru beskedligheten visst aldrig sträckt sig till någon eftergift af de konstitutionella grundsatserna) hemtat anledning till det rop på tillvaron af en reaktion i tänkesättet, som man en tid påstod vara för handen, serdeles inom Stockholm; en inbillning, hvarur man synes hafva blifvit rält oangenämt störd af de nu församlade revisorerna. Imedlertid har det nu härigenore kommit så långt, att Minerva, såsom läsaren sett, helt sim pelt tillkännagifver sin vrede deröfver, att förtroendet någonsin varit stördt, och det kan der!öre icke skada, att efterhand komma det förslöade minnet en smula till bjelp rörande detta kapitel. 4, (Slutet följer AG