Aftonbladet – 11 november 1843, sida 1

AR ooo a a god, för dess återfående, ställer till nytt stök i kassakistan och uppdukande en alldeles ny: berättelse, d. 20:de Februari här presenterar ytterligare falske; och 3:o Boktryckerikonstförvandten Johan Fredrik Rosenberg från Stockholm. Dennes skadebegär, hat och afund m. m. jemte öfriga oskicklighet som vittne, har jag visserligen redan anmärkt. Men! äfven som angifvare, hvilken egenskap han, ännu vid andra förhöret, medelst nya vittnens angifvande, fortsätter, tarfvar han och hans till angifvelsens bekräftande åberopade och afhörde broder, boktryckerifaktorn Anders Wilhelm Rosenberg, tillrättavisnirg. Jag vill dervid först erkänna, att, — då jag, på grund af mitt lugna samvete, yrkade angifvarens brors hörande och — fastän äfven dennes ådagalagda fiontlighet rättvisade hans förmodade moralitet, — jag alltför litet betänkte för och mot hvem han skulle höras. Angifvaren, första gången hörd, (jag förbigår det lika obehöriga och otroliga, som äfventyrliga förebärandet ait beskatta min bokhylla), säger: alt bro dren,, (förmodligen emedan denne väl icke utan i högsta nödfall ville med sanningsed bestyrka angilvelsen!) utan att beskåda tryckstämpeln, yttrat sig förmoda densamma begagnas till de qvittenser, jag å de är så mycket mindre välbetänkt fingeradt, som angifvaren, hvars konkursmassas egendom dessutom nyligen gått under klubban, likasom faktorn, för Dagligt Allehanda-tryckeriets räkning, hafva beständiga uträttningar vid auktionsverket och nogsarat känna att der i alla dar funnits ett kassakontor, samt att jag för verket aldrig baft någon uppbörd eter qvittering. Vidare misslyckas, vid detta förhör, angilvaren, änskönt all synbarlig flit att gifva stärspeln en för kartors tillverkning rimlig och användbar form; och, saknande valör, tilldelar: han den, så vidt han erinrar sig, namnet Nordvall, men blott cred säkerhet namnet Ygberg,, hvarpå han kröner vecket med erkännandet af att han hos herr polismästaren Bergman . insinuerat och sökt att få besvärja angifvelsen. Af protokollet vid det sednare förhör, då denna an:gifvelse utvidgades och genom brodren? bekräftades, har jag, likasom af mycket annat, saknat tillfälle att taga en nogsammare kännedom, än den, som, vid det hastiga föreläsandet inför rätta, jag, med min iaskränkta fattningsförmåga, sparsamt lyckats tillraffsa mig; men om jag icke misstager mig, så visste då angilfvaren och, änskönt hans uttryckliga förriga bestrigande? äfven brodren, att göra en allt tillfredsställar de beskrifg ning, — angifvaren med framdragande af alideles nya omständigheter och tilldelande stämpeln ännu flere egenskaper. Vid pröfvande af så beskaffade, först hyarandra bestridande och motsägande men sedermera synbart hopjemkade berättelser, kan jag på intet vis tro att åt dem skall lemnas annat än tviflets och förvåningens uppmärksamhet, eller att de kunna leda till någon annan öfvertygelse än den: att ju sednare och oftare dessa Rosenbergar bereddes tillfällen att få yttra sig mot mig, desto mera skulle de befliva sig, tills de slutligen fått påföra mig en i full gång varande fabrik. Och, för att ännu mera åskådliggöra huru illa det sig med dessa berättelser måste förhålla, får jag erinra om den långa tid, som berättarne haft sitt ljus doldt för varlden och de många tillfällen af vittnesförhör, man i hufvudstaden hållit, som de låtit lgå sig ur händerna att hastigare meddela sitt så vigtiga vetande; hurtWedes herr aktor flera resor varit i Stockholm, utan att-de låtit sig hos honom afhöra, samt huru det vill; synas likasom att de icke vågat sig fram med den sjuka saken, så länge jag var fri och kunde komma i tillfälle att se dem i ansigtet? Fast! kanske har det först sednare kommit att påtänkas att en stämpel eller något annat misstänkt borde tvingas på mitt debet, och inbjudning derom, i samma anda som den till notarien Björk, till Rosenbergarne aflåtits. Förbises må för öfrigt ej huruledes ådagalsgdt är, att jag, först Fyra (4) månader efter tiden för deras berättelse, disponerat någon sådan karta, som blifvit föremål för misstanka; huru otroligt det är att jag. med egen förmåga och veterligt tillträde till en förfalskning, skulle, en sednare tid eller 4842, för dess fabrikat inkasta mig i ovanliga penninge-negociationer? huru inkonseqvent jag mig då åtburit vid dess användning? vid dess angifvande?. samt i bemötandet mot dess afnämare? och ändtligen huru onaturliga då måste varit alla mina vidgångna och omvittnade transaktioner med kamereraren Björkman? Dock! det är redan nog. Sättet huru ankifvelsen tillkommit och styrkts; — det för alla tillgängliga stället, hvarest stämpeln skall låtit sig påträffas, jemte det utredda förhållande att en kartfabriks materiel ej inskränker sig till blott en namnstämpel, och att denna stämpel ej vågat jemkas till lika beskaffenhet med de hos bruksägaren Husberg anträffade, samt slutligen den lilla omständigheten att angifvaren fått gå sannings-ed, dertill han, för långliga tider sedan, lärer, såsom jag, fri, skolat sökt visa, rättigheten på det svåraste -förverkat, Då den kalkyl, lofl. rätten, den 13 Mars, i arithmetisk bevisningsväg, uppgjorde, bringas till öfverensstämmelse med de s. k. vittnesmålen jemte tiden för min handel med tit. Husberg och misstänkta kartor, så blir facit ännu i denna stund 4200 om icke 4500 mindre än det för min arrestering fingerade. Herr kommissarien Kruse uppkilver, att jag på hans kontor haft deponerade cirka 200 Rur, men derifrån återtagit och ånyo användt 125, hyadan det vid auktionsverket åtgångna parti blott är cirka 73 Rdr. Herr notarien Rosenström har inalles fått c:a Rdr 300, men en del af dessa under loppet af år 1841; och då jag desslikes från honom återtagit det parti, som, 1842, till herr kassör Waltinsson lemnats, så bör med säkerhet afgå 350, och gör hvad Rosenström 1842 användt högst 450. Herr auktionskassören Waltinsson säger sig hafva fått för 300 Rar, men att jag deraf återlöst en del, cirka-139, och han har således användt c:a 150. Af de hos fabrikören Stoltz hypotiserade 1200 Rdr, voro återtagna 440, och återstodo således 760. Vaktmästaren Danelius uppgifyver sig hafva mottagit cirka 500 Rdr, men att han deraf återlemnat 230, och han har således blott användt c:a 250. Stadskassören Lundell säger, förmodligen för att det skall låta en smula, att han i liqvid fått blott för 796, emedan jag för resten al min skuld skall lemnat honom kontanter; men han har dock mottagit för 850 Rdr; inspektoren Wallman 1668; kerr hefallninosman Meurling 09050länsman Me srlino SÖ00 auktionsverkets vägnar ägde utfärda. Detta yttrans