Aftonbladet – 11 november 1843, sida 1

innehatvandet al acm, OCH Lal ADIGHaMISSvn HA Ta rit fullkomligt villad, då han afgifvit sin berättelse. Jon Johannesson ansåg sig vara af Kongl. hofrätten !q redan befriad och trodde derföre, att något amsvar ejly skulle kunna åläggas honom. fi Örrige svaranderne, med undantag af Meurling, an-l, höllo att få skriftlig del af åklagarens påståenden, för r att deröfver yttra sig. Meurling ingaf nu en skrift, deri han anmärker, att då ingen enda af de kartor, som varit hans, uteslutande hvilat i hans vård, utan deremot genom fle-1. ra och minst trenne händer cirkulerat, och ett det således är en möjlighet att de undergålt förvesling, hvadan ock då det ej var från deras utseende, som han tagit anledning till tvifvel, det blifver lika äfventyrligt att antaga, som för honom att erkänna, det de till lofl. rätten inkomne kartor ofelbart äro precist desamme som han utlemnat. Förvexling Vore dessutom vidgången genom stadskassören Lundells ansökning i protokollet för den 20 Februari. Ehuru således något tvisteämne, någon Corpus delicti, några falska kartor, icke förefinnas, ville Meurling dock icke undandraga sig en speciel kritik öfver hvad mot honom tycktes hafva förekommit. Först ville likväl Meurling göra följande rättelser vid protoköllerna , dem han vid läsningen för deras justering ej hunnit rätt uppfatta. Protokollet vid min första svarodag, den 20 Februari, säger nemligen: Att jag, hörd vöfver det mot mig rigtade åtalet, förklarade mine förut så väl muntligen som skriftligen lemnade upppgifter rörande mine transaktioner med Husberg, öf verensstämmer med verkliga förhållandet. Vidgående detta erkännande, utbeder jag mig fä förklara, att jag dermed åsåg mine muntlige uppgifter, sådane jag dem, öfverensstämmande med mine i protokollet för den 49 December intagna skriftliga af den 4 ill samma månad, sökt aflemna, och ingalunda sådanelt de, motsägande dem, uppfattats. Och vidare: Meur; l f a er OLE rr a Mm mm m vm —oj ÅR Rn — 3 AA MV ling fann ej anledningar att misstänka Husbergs uppgift om sin försäljningsbefattning, hvarken i omständigheten att Husberg under ett års förlopp kunde disponera kartor till ett så betydligt värde, eller i den ytterliga lättsinnighet, då han, med största likgiltighet för påtagliga förluster, behandlade en affär, för hvilken redovisningsskyldighet honom ålegat., — Häremot får jag förklara och erinra, att de verkande skälen, hvarföre jag icke kunnat biträda en så be-ll skaffad misstänksamhet, i mängd igenfinnas i ej min-!l dre mitt nyss åberopade anförande, än äfven det afli den 41 Mars; åt hvilka jag således får om mera uppmärksamhet anhålla; hvarförutan de varit: att då, vid ; ett föregående tillfälle, en statens försäljningsman,!q p. ex. Hr kamreraren Björkman, måtte detta senteras, i November månad, och således kort före sin inven-l: tering, som enda gången om året i Januari inträffar, i ej mot kontant, utan i kommission och byte, kunnat, 1 såsom han erkänts, tvänne gånger lemna mig större lt belopp kartor; så synes det mig ännu naturligare, l: att en annan försäljningsman — ty som sådan varl Husberg af mig känd — straxt efter en dylikinven-. teringstid, d. v. s. i början af året och säledes medl: nytt kompletteradt lager, hvars maximum ingen för-i fattning utstakar, hade att disponera ett ännu störrel: belopp. Härtill hörer, att som, enligt hvad inspekto-l: ren Wallman behagat upplysa, jag emotsett och be-l( tingat ofelbar redovisning per kontant eller medelst! kartornas återlemnande före inventeringsårets slut;!: så har jag visat mig öfvertygad, att Husberg medl! mig vid denna tid skulle uppgöra. — I afseendeli på Husbergs lättsinnighet, att i sina affärer medis mig. ej en gång iakttaga de vanligaste försigtighetsmått, så är naturligtvis jag obehörig att sjelf, frejda min så ansatta redbarhet. För mig bevisar denna lättsinnighet intet annat, än ett ganska vanligt i förtroende. Imedlertid torde jag få erinra, hvad äf-l, ven gäller om den så öfverdådigt lemnade rabatten, !j nemligen Husbergs förebärande, att orsaken för hans!f vistande i Stockholm var Gransholms-köpet, för hvars, allt öfvervägande fördelar han, till anskaffande af pen-l!; ningar, nödgades använda sine kartor, äfven om, vidl, realiserande, någon, i jemförelse med Gransholms-l, köpets omintetblifvande, oansenlig uppoffring skullelt påkallas. Slutligen, hänvisande till min, vid justeringen den 41 Mars, gjorda anmärkning, i afseende på rätta förståndet af det Stoltziska hypothekets öf-, verlåtelse, får jag förklara, att då i protokollet dercf-4 ter säges: paf det belopp, 1546 — — påminte Meur-;, ling sig, att stadskassör Lundell erhållit — — så är!q jag alldeles missförstådd, ty min mening var ej vid-p sträcktare än att up;lysa, att jag till honom m. fl.!g under årets lopp utlemnat kartor. Erkännande mitt g svar å frågan AM 1 af den 413 Mars, anhåller jag få!g förklara, det åtgärden att söka och mottaga den om-it frågade afbetalningen ingått i mine upptäcktsplaner. Äfvenså att jag med mitt Ja till frågan under JM 53,, berörde dag, af orsaker, dem jag i miu liktidigt inlemge nade skrift utvecklat, icke kunnat i vidare måtto, änf hvad rörde ziffran, erkänna de s. k. vittnesmålen.t Och ändtligen, att jag, i mitt svar å frågan J4 40 af den 29 Mars, ej frängick min förklaring i svaret på föregående frågan J4 9, eller att Wallman verkligen genast skref, det kartorne redan voro utlemnade; hyar-! i förutan det åtminstone nu torde uppmärksammas, att, ! som jag redan före och vid ransakningens början samt! 1 i min skrift af d. 4 Dec., anmält, det Wallmanskal; kartpartiet, så är det öfvertygande visadt, att jag alp drig afsett att fördölja densamma, hvilket dock, märk5 n 1 1 d a ligt nog, d. 43 Mars, såsom skäl för min arrestering, åberopades och antogs. Ytterst bestridande de mot mig afhörde personers egenskap af vittnen, utbeder jag mig dock att flyktigt få utpeka det sväfvande och otillförlitliga i deras berättelser. Bland dem anspråkar och tillerkännes ett utmärkt rum åt: ti 4:0 -Inspektoren Anders Gustaf Wallman frånsi Snayttringe, hvars transaktioner med p. ex. vittnena)h Landberg och Dyberg samt berättelser inför lands-å kans!iet i Linköping sakna all öfverensstämmelse medl ec: hvad han härstädes fått insinuera och bekräfta. Lä-fö rande honom ännu mindre rättvisligen kunna denrin-!b gaste trovärdighet tillerkännas, när hans i kanslipro-sl tokollet igenfinnande bref till herr häradshöfding Tor-!ta nerhjelm af d. 3:dje sista November, pröfvande läses? bi Mitt enständiga yrkande, att det här s. k. vittnet oc måtte närmare besinna sig, må ej, på sätt som synes) m skedt, misstydas; ty yrkandet föranleddes ingalundal!bl rån min fruktan för sanningen, utan frän min yväl-go befogade fruktan för det der vittnets ansträngningar, ! fri Itt på sanningens bekostnad ställa sig sjelf i en al-ni lrig betviflad fördelaktig dager. Alla dess traditiobl rer andas ju ett sådant sträfvafide och en derföre ö!rät