Aftonbladet – 10 november 1843, sida 2

ner skole företaga till närmare granskning. Igif s——— AV YE I dessa dagar har åter i några tidningar varit rågan om en rättegång mot borgmästaren i Wetlerås hr Ekholm, i afseende på hans förhållanle under ett uppträde å Djurgården sommaren 1340, då han sökte afvärja en misshandling å enl nansperson af en annan med käpp försedd, som ;edermera befanns vara en polisbetjent. En stor lel af allmänheten har säkert ännu i minnet den Iska, hvarmed den servila pressen då genast kastade sig öfver borgmästaren Ekholm, på den srund, att den misshandlade personen, som för illfället var väl klädd, befanns hafva begått stöld och förföljdes för att gripas, hvilket allt hr Ekholm likväl icke kunde känna. Detta mål är nu för det första afslutadt vid Underiätt, så till vida som Rätten ålagt hr Ekholm värjemå!sed, att han icke visste, att den misshandlande personen var polisbetjent, och denna ed har äfven blifvit aflagd. Denna sistnämnda akt af rättegången har, som man lätt kunde tänka sig, blifvit begagnad till ett nytt anfall på hr Ekholm i Svenska Minerva, medelst en låg och för-åtlig insinuation, som utgår ifrån en förvridning af hela sakens beskaffenhet, der det märkvärdiga, utan tvifvel, företer sig på en helt annan sida. Imedlertid har saken härigenom vunnit en ryktbarhet, som har gilfvit oss anledning att söka erhålla närmare reda på hela förhållandet, enligt bandlin. a: na. Sedan det åtalade uppträdet timat, om hvars verkliga beskaffenhet den åstadkomna bevisningen lemnar tillförlitlig upplysning, hvilken här nedan förekommer, och man på ett visst båll först hade genom Minerva et komp. gjort sig det största omak att få en så vigtig högmålsfråga i gång, begärde hr Ekholm så väl hos då varande hr t. f. öfverståthållaren Möllerhjelm , som uti poliskammaren, att undersökning häröfver måtte anställas. Vid det iörbör, som i anledning häraf egde rum, dervid t. f. öfverståthållaren äfven kom tiilstädes, blef igenom de fleste tillkallade och afhörde vittsen till fullo ådagalagdt, att borgmästaren Exholms mellankomst härledde sig af bristande kännedom derom, att den misshandlade personen var en tjuf och hans angripare en polisbeljent, enär den förre för tillfället bade påklädt sig de stulna klädesplaggen, och den sednare icke var med tjenstedrägt utmärkt, hvarefter t. f. polismästaren hr Berg förklarade, att med betraktande tillika af hr Ekholms riksdagsmannaegenskap, något vidare förbör icke kunde komma att ega rum, än beträffande polisbetjeningens bandlingssätt vid tillfället, etersom det blifvit upplyst och erkändt, att den ere af dem utdelat slängar till den omkullfallne och öfvermannade brottslingen. Icke destomindre fortgick undersökningen och vittnen afhördes berättelsevis öfver omständigheter, som heldst under hr Ekholms frinvaro bordt vara fridlyste, hvarefter ett polisprotokoll uppsattes, utan att hr Ekbolm och de af honom åberopade viltnen ens fingo til:fälle att justera sina utsagor, som, enligt hvad de anmärkt, till en del blifvit oriktigt vppfattade. Med vanlig beställsarhet tog nu Svenska Minerva saken om händer och bekostade polisprotokollets tryckning, hvarjemte lösa numror af nämnde tidning och Foikbladet, innefattande åtskilliga kränkande insipuationer i målet, särskildt utbjödos och kolporterades. För att imedlertid visa huru det förhöll s:g med de insinuationer, som gjordes på grund häraf, meddelas nu de vid Tingsrätten athörde viltnesberättelser och de ingifna skriftliga bevisen: 4:0 Vaktmästaren Lindbom har berättat, att han: samma afton, ifrågavarande uppträde egt rum, vid dess början varit stående nära teaterhuset å Kongl. Djurgård n, derifrån han först sett tvenne polisbetjenter, längre fram på slätten, vara sysselsatte med fastbållande af tvenne karlar, hvilka vittnet af närstående personer hört vara tvenne tjufvar; att en utaf desselyckats att slita sig lös från polisbetjeningen och den omkring dem samlade folkbopen, samt skyndsamt sprungit i sned riktning framåt slätten, då uppsyningsmannen Lögren, som i detsamma tillkommit, och utaf viltnet blifvit underrättad om anledningen till folksamlingen skyndat efter karlen och lyckats upphinna honom, då de begge stupat omkull uti ett dike, utan att vittnet kunde bestämma, om fallet skett af våda, eller om Löfgren med uppsåt slagit omkull karlen; att sedan -. . rr. EF oo or SA