Aftonbladet – 9 november 1843, sida 3

ansigte ett troget aftryck af själens förfärliga marter, bröstet häfde sig i djupa vågor och, likson rädd för sig sjelf, smög hon sig närmare intill de deltagande vännerna ... . .. Ack, det var rysligt, rysligt! jag min: det endast som en dröm; — i den skumma natten gick jag ensam, med barnet på mina armar vid brädden af den lugna kanalen; . . . allt var så tyst och stilla; jag tänkte på honom, som nu var långt; långt borta, hur ofta vi här hade gått tillsimmans, och han hviskat mig sina Jjufva kärleksrika ord i hjertat . . . ack, jag mins dem så väl .:. det låg en sådan trollmakt i allt hvad han sade, och förr skulle jag kunnat emotstått himmelens blixt, än blicken från hans öga . ... då började den lilla att jemra sig, — det återförde mig till mig sjelf .. det var ju hans barn jag vaggade på mina armar . . . . ack, hvad jag var lycklig! jag kramade det häftigt — kanske det var för häftigt — till mitt bröst och öfverböljde det med mina kyssar. Plötsligt hörde jag något rassla bakom mig, . . . det var väl något löf, eller var det en fogel som flög opp, .-.. men jag tyckte bestämdt att det var hans mor, jag såg tydligt hennes skugga hur den närmade sig . . . ack, hon såg så vred och ändå så olycklig ut! . . nu hade hon upptäckt allt, nu kom bon för att öfverhopa mig med sina förebråelser . . . var det till tacksamhet för all hennes godhet, som jag hade röfvat hennes sons kärlek, enda arfvingen till hennes Namn och gods? . . jag tryckte barnet närmare intill mig och flydde förskräckt undan, . . . jag Sprang till en bro öfver kanalen, och såg mig om . . . jo, bön förföljde mig, och efter henne kom än en:annan . . . min far, min stackars blinda far, som leddes af trädsårdsmästaren . . . de ville visst taga barnet ifrån mig. Ack, hvad mitt bjerta klapgadel... Hvar var Julius, hvarför kom inte han? .-.Jag tittade ner i vattnet, der syntes några stjernor på botten, det var liksom de vinkade åt mig