Aftonbladet – 9 november 1843, sida 2

let mörka häktet, beledsagad af hela folkmängden, som, så länge som möjligt, tycktes vilja följa nenne med sitt förfärliga medlidande. TIVi hafva sagt, att den unge domaren och bans biträde voro oss bekanta. Elter slutad juridisk urs hade de båda vännerna nu sammanträffat här på tingsstället, der den ene af dem någon tid förestod domarebefattningen. Ånnu alltid lika nära förenade, hade de sett den ena efter den andra af de glänsande förhoppningar, som lifvets vår utvecklar, likt morgonrodnadens rosor, förblekna och vissna för verklighetens brännande middagssol; de hade, i glädje och sorg, känt sitt eget njerta klappa lugnare, men den ljufva tron på let ädlas evigt segrande kraft, på det godas heöning, qvarbodde än, lika frisk och orubblig, nom det tempel, som den varma ungdomskänsan åt den upprest. Denna tro, liksom hvarje innan, måste genomgå tviflets pröfningar, innan less rötter få nog kraft att, likt eken, som af stormen härdas, bestå i ödenas alla vindkast. Den lilla tiggarflickans olyckliga historia, deraf de ikväl endast erhållit en ytlig, för ransakningens ullständighet nödvändig kännedom, kunde icke örfela att på dem göra ett djupt intryck; — ur lifligt påminde de sig icke om den hemska vattscenen vid Glädjen, det lilla, oskuldsfulla baret och den gamle blinde! Och nu bade de återett henne i fulla glansen af ungdomlig skönhet, nen stämplad med ett rysligt brott, med hufudet hemfallet åt bödeln! Och han, den gaml adren! hade icke himlen haft åtminstone så nycket medlidande, att den ryckt honom undan etta slag? i På domstolen måste domaren vara en sträng, allsmidd handtlangare åt den menskliga rättvisan, sådan den uppenbarar sig genom lagar och föryrdningar — omutlig äfven för de mildaste känsor; men utom densamma är det hans rätt att emna dem insteg och, i den mån ban kan, samnanjemka det ömma deltagandet och rättvisan.