Aftonbladet – 9 november 1843, sida 2

Joo, si sådana äro de der fina damerna! ... att mörda sitt eget kött och blod, det lilla, oskyldiga kräket! . . Tvi, tocken otäckal, Hvarför vill hon inte sitta på stolen, tror ni, mor ? frågade flickan. Hon sittal hon borde väl skämmas något blånd hederligt folk . . . men sådane äro de der herrarna . ... bara man är fin och rar, kan tänka, så äro de alltid så artiga ... Hvarför skulle han be henne sitta? ... hon borde, minsann, ha black och jern i stället . . . Så dömde verlden. Domen skulle nu afkunnas — en spänd tystnad rådde i salen. Länsmannen, med de hvita knapparna i rocken, stod styf och liknöjd, utan att för ett ögoblick förändra sin vigtiga embetsmin; de hopkrumpna nämndemännen läto då och då undfalla sig en suck, men den lät som en undertryckt jäspning; de eftersta af folkhopen höjde sig på tå, för att riktigt kunna se; i deras blickar målade sig ungefärligen samma känsla, som man varseblir hos åakådarne på en teater, då ridån går upp till sista akten, och här som der voro i.synnerhet qvinnorna de, som mest tycktes nästan fägna sig åt skådespelet. Men domarens ansigte hade nu aflagt den påtvungna minen af kallt allvar, hans hand darrade något litet, då ban fattade i papperet, och i hans röst låg, serde:es i början, en ton äfven af. ömhet. Den anklagade tycktes plötsligt vakna; hon uppslog de matta ögonen och bennes blickar irrade skyggt omkring, som stjernor i höstdimman, liksom för alt söka efter något medlidsamt hjerta i den böljande mängden — de sökte väl förgäfves, eftersom de snart upphörde, dermed. Till döden! ljöd det slutligen, liksom ett eko, genom massan, sedan domen var afkunnad. Den dömda stod orörlig qvar på sin plats, bennes öga häftades oafvändt på golfvet, och det tycktes, som om hon ej hört ett enda ord. MeIkaniskt följde hon sedan en rättstjenare ut till