Aftonbladet – 8 november 1843, sida 2

— 7 — — — leråt; i de unga knektarnas glada sällskap vinkales han af tusende nöjen, om hvilka han förut Idrig drömt. Att ens ana något lågt eller ovärligt i dessa nöjen, skimrande af nyhetens behag och öfverstrukna med en glatt fernissa af nzod ton, kunde icke falla honom in, och han skulle ansett en sådan tanke såsom ett brott emot belefvenheten. I hans sinne låg visst icke någon Jlastbar tendens, men der voro ej heller, från barndomen — inplantade dessa religiösa eller moraliska grundsatser, hvilka i framtiden förmå förqväfva det ogräs, som umgänget med stora verlden så ofta utsår. Hans sinne var, liksom de flestas vid den ålder, då de först göra sin debut på den stora verldsteatern, en Vek massa, åt hvilken de stora konstnärerna, Uppfostran och sällskapskrets, kunde gifva hvad form de behagade. Huru de gjorde sin sak, skole vi kanske förnimma under fortgången af denna berättelse, Under de häga lindarne i den skumma allgen, återse vi Julius, någon tid efter hemkomsten, ännu en gång gående fram och tillbaka. Svanorna summo som förr i kanalen, men han gaf ej akt derpå; vinden hviskade som förr till den skäl vande poppelbäcken om dagens. bragder och äf ventyr — men han lyssnade el dertill och månget stjernskott sköt sm lågande pil öfver hans hufvud, utan att han märkte det. Hans tankar tycktes fullt sysselsatta med sig sjelfva och fördjupade i inbillningens verld, under det. den giriga blicken for otåligt spejande a Oe92n. Andteligen hördes steg och den väntade syntes komme. Hvarför har du låtit mig vänta så länge? bär är just icke så roligt att gå ...