Aftonbladet – 8 november 1843, sida 2

RR sstek es NNE tenn Derför, Julius, att jag icke eger något hopp, —— mina aningar säga mig det. Ack, du lilla tokiga fjolla, tror du också på aningar ?) Ack, hvarför icke? finner du då något så besynnerligt deri, att Gud, för att småningom vänja oss vid den kommande olyckan, låter oss på förhand ana den, för att icke blifva alldeles öfverrumplade?, — — — Julius hade nu fått flickans tankar åt en annan riktning, och förde dem skickligt framåt till andra ämnen. I kärlekens stund behöfs det icke så mycket, för att leda det böjliga hjertat i spåret af egna tankar. .e.. Och åter fördjupade de sig i det inre af parken. Följande afton hade Eva bestämdt: föresatt sig, alt icke träffa Julius; men när aftonen kom, med sin stillhet och längtan, ändrade hon ig så vida, att hon nu ovilkorligt föresatte SIS, att underrätta honom om sitt beslut, att endera upphöra med alla möten, eiler ochså, panda: hvad som hända ville, gifva majorskan del lera . Ack, hon visste. icke, att den som inlåler sig i strid med frestelsen i hopp att besegra densamma, redan till hälf ten är öfvervunnen, och alt vi aldrig ärö svagare än då vi tro 053 som starkast. Hon träffade Julins .... stjernorna bestrålade deras enssmma vandring i den skurima parken ses VÅRENS UNfa or böjde sig undar månne, det harn ; (Forts. följer.)