Aftonbladet – 8 november 1843, sida 2

Det berodde på dig sjelf, Julius, svarade flic kan. Ochp, återtog hen efter en kort paus, ja kommer också endast för att säga dig, att det ä sista gången jag infinner mig på dessa ensamm möten. )Du har då således icke längre kunnat emot stå den unzse bygglige trädgårdsmästarens artighe ter .... du har gifvit honom ditt löfte, och för skjuter din gamle lekkamrat . .. ? Det låg en innerlighet, ett passioneradt uttrycl i de sista af dessa ord, som kom flickan att våld samt darra. . Ack, Julius, hvad du gör mig orätt! Öfver gifva dig! förr skulle detta arma hjerta brista; — men det kan ej längre bära denna tyngd, jag kar icke längre visa mig otacksam emot min end: välgörerska, hvilken den lilla tiggarflickan ha att tacka för allt, och göra henne en sådan sorg ty nog skall vår kärlek göra henne sorg. Hoi vore annars iske mor, en förnäm, älskande mor om hon icke genast körde mig ifrån sig; — mis åh ja, det ginge väl an, ... men min stackars fa Julius!) Och, du tror då inte, att jag eger vilja oc) förmåga, att draga försorg,om er. båda, till des förändrade omständigheter ....,; Ack, hon skall aldrig bifalla vår förening atdrigh Det var vid dessa ord, liksom om något knäpp till i bjertat på Julius, han återtog: Altii grubblar du så mycket på fratetiden ve lefver du icke liksom jag, endast i de hoppet, det rik: ande ?) hvar närvarande lyckan, och låter vänliga hoppet, sörja för det komna