Aftonbladet – 8 november 1843, sida 1

ten: Hvad skulle väl kunna fattas mig; den goda majorskan är ju så god emot oss båda; mig bar hon lärt så många goda saker, och anser mig mera som sitt barn, än tjenärinna; och digy far håller hon ju så innerligt af och frågar ständigt hur: du mår.y Ja, visst är hon god, den ädla frun, men hon måste ju också vara det, när kön med mig får dela din kärlek och omsorg, och fast jag såmycket tycker om henne, är jag ändå lite afändsjuk deröfver; den unga herrn är också vänlig emot mig och kommer så ofta hit in; håller du också af honom, min lilla Eva? Å ja nog gör jag det; jag håller af Honom som en brorp, svarade den bäfvande flickan: Men han är väl för stor och grann herre nu kan jag tro, för att mera bry. sig så mycket om den lilla lekkamraten ? ; Med en kyss, i stället för svår, gjorde hon sig lös från hang arm, och sade: Ack, det är sannt, jag skall väl läsa för dig något i afton i den vackra boken, som vi fått af Ju— af herr Juiust ... Och hon satte sig ned bredvid den gamlessäng och började läsningen med sin kärleksvarma, väljudande röst, till dess gubben småningom Syntes inslumra, då hon med en lätt afskedskyss öfverlemnade honom åt hvilan, och drömmande smög sig till den lilla kammaren i stora byggnaden, at der under sömnen fortsätta samma dröm. Med våren återkom Julius, som någon tid under vintern varit borta från hemmet. Det var under denna frånvaro som den unga flickan förs började göra sig reda för den underbara känsla , som stulit sig ini hennes hjerta. Frånvarön är för kärleken detsamma som stormen för lågan den utsläcker den svaga, men uppblåser den starka Och stark, då den en gång utbryter, måste den kärlek vara, som är den första hos en ung qvinna, uppfödd så, som hon, i dyster ensamhet, utan att ega någon jemnårig, liktänkande vän, åt hvil